After the disaster - del femton - en gammal vän... |
Fantia såg på den blonda magikern när han utförde sina konster i eldmagi. Hon log för sig själv när hon kände hur hennes egen magi ville fram och hjälpa till. Hon höll lätt tillbaka magin och sade åt den att ”vänta”.
Josiane stod lutad mot ett träd steget bakom henne och pratade lågt med Kirtë. Hon lyssnade inte på dem utan betraktade magikern noggrant.
Han var litet längre än hon själv och hade blont, axellångt hår. Hans ögon var gröna, mörka och hemlighetsfulla. Han var även ganska tanig men såg mäktigare ut när hans magi fladdrade runt om honom.
En lärare stod en bit bort och gav honom order om vad han skulle göra. Hon lyssnade på orderna och väntade sedan på att magikern skulle göra som han sade.
Han följde orderna till punkt och pricka och han verkade inte särskilt ansträngd. Det var när de mer komplicerade konsterna kom som hon såg hur svetten började rinna ur pannan.
Hon såg på hans konster i runt en halvtimme då läraren avbröt det hela med att säga ”Okej, Alex! Det räcker nu. Avsluta det hela med en cirkel av eld.”
Fantia kände hur kroppen spändes när hon hörde namnet på en av sina gamla vänner.
Hon kände även en liten darrning som började långt in i hennes inre.
När magikern var klar lät han händerna falla och gick fram till sin lärare.
De pratade lågt med varandra.
Fantia suckade och kände hur hon gled ned en bit där hon stod lutad mot ett träd.
- Så, sade hon till Josiane. Då var en av dem hittade.
Josiane kom fram till Fantia och såg på de två pratande männen.
- Alex var det han hette, inte sant? Frågade hon lågt medan hon betraktade männen.
- Alex var det, sade Fantia. Han är eldmagiker.
- Jag ser det, sade Josiane. Vad skall vi göra nu?
Det hade hon inte tänkt på. Hon hade aldrig förstått att hon skulle behöva prata med dem. Det var visserligen självklart men hon visste inte om hon skulle våga. Han hade blivit en mycket bättre magiker sedan sist hon såg honom.
Josiane såg på Fantia när hon tvekande såg på magikern. Någon behövde ta första steget. Efter ytterligare en stund så knuffade hon helt enkelt ut Fantia från skogsbrynet.
När Fantia väl återfått balansen snurrade hon runt.
- Thérexe! Utbrast hon ilsket.
Josiane såg från henne till magikern som vänt sig om. Fantia suckade när hon kände hans blick på henne och vände sig om för att möta den.
Han betraktade henne kort innan han vände blicken mot hennes ansikte och höjde på ögonbrynet.
Fantia lade över vikten på ena foten medan hennes blick vandrade till läraren. Hon visste inte vad hon skulle säga eller vart hon skulle titta. Hon ville få fram Josiane ur skogen eller få någon att säga något.
När de varit tysta en stund suckade hon.
- Snygg uppvisning, kommenterade hon. Hur lång tid tog det att lära sig det där?
Magikern såg litet underligt på henne innan han svarade.
- Det tog några år, svarade han. Och du är…?
- ”Hanicia Svarovski” kallar folk mig, svarade hon.
Han tänkte litet på namnet innan han skakade på huvudet.
- Nej, sade han. Det är inte Senymliskt.
- Jag vet, svarade hon kort. Thérexe! Kom ut därifrån. Det finns inget farligt här.
Hon hade vänt sig om mot prinsessan och väntade nu på att de skulle komma ut ur skogen.
Josiane suckade och klev fram ur skogsbrynet.
- Varför det? Frågade hon. Jag har ingen anledning att stanna.
- Inte jag heller, muttrade Fantia lågt. Var har du Kirtë?
- Han försvann åt något håll, svarade prinsessan med en axelryckning. Han kommer när han kommer.
Fantia stod kvar och såg på Josiane med ett höjt ögonbryn. Josiane skruvade litet på sig medan hon väntade.
Hennes blick vandrade från Fantia till magikern gång på gång innan hon tillslut vände blicken mot himlen.
Det syntes tydligt att hon var otålig och Fantia kom inte på något att säga så tillslut presenterade magikern sig.
Fantia nickade sakta då hon kände en darrning vid midjan. En mjuk darrning som fick henne att lägga handen på fästet. När hon gjorde det så började det darra ännu häftigare och tillslut drog hon ut svärdet och såg på det.
Hon mumlade lågt för sig själv medan hon följde en av guldlinjerna med fingret. Efter en stund stoppade hon tillbaka svärdet i skidan och såg upp mot himlen som börjat mörkna
|
|
|
|
