After the disaster - del fjorton - En Frë Dairë |
Efter några dar så fann de Tyreifloden och Fantia började rida längs med floden uppströms.
När hon tyckte att de hade ridit en bra bit höll hon in sitt sto och satt av. Hon lutade sig mot stoet en stund och såg ut över floden. Hon mindes den här biten väl, det var den biten av floden hon följt de första tre dagarna. Sedan fick hon en glimt av något svart och gick fram till flodkanten för att se efter vad det var.
Det var då hon fick se sitt eget ansikte igen. Hon hade blivit äldre, det syntes tydligt. Hon hade fått äldre drag och hade fått några av sin mors drag i ansiktet. Hennes hår var klippt och det var färgat svart. Hennes mor hade varit mörkhårig, nästan svarthårig, och med hårfärgen i håret så var hon mer lik sin mor.
Hon suckade och satt upp på sitt sto igen. Hon red upp bredvid Josiane och fortsatte tyst sin resa.
De kom fram till skolan två dar senare – på eftermiddagen. Fantia stannade utanför den rivna muren.
Hon satt av Simbelmynë och lät tyglarna falla.
- Så, sade hon till prinsessan och Shangmästaren. Då var jag här igen.
Josiane lät blicken vandra över den rivna muren och vattnet som gick ända upp till dörrkarmen.
- Jag ser att tecknen från olyckan fortfarande pryder gården, konstaterade hon.
- Är detta skolan du har gått på? Frågade Josiane tvekande.
- En Frë Dairë hette det på den tiden, svarade Fantia med en axelryckning.
- Och vad skall vi göra nu? Frågade Josiane.
- Vi får väl gå in? Sade Fantia och började gå. Jag vet inte om de har byggt upp något stall sedan senast jag var här men det får v väl ta reda på.
Hon började leda sitt sto runt om skolan medan hon lät blicken svepa över den öppna marken.
Så plötsligt stannade hon och tog ett hårdare tag om stoets tyglar då hon fick en minnesbild då olyckan inträffade.
Hon fortsatte sakta att gå med ett hårdare grepp om sitt stos tyglar och blicken svepande över den öppna marken.
- Jag ser efter uppifrån, sade Josiane efter en stund och lät sin svarta pegasus börja flyga.
Hon sökte med blicken uppifrån och blev inte så litet förvånad när hon fick se muren i ruiner och den nedbrända delen av skogen.
När hon landade igen så hade hon en misstroende min.
- Menade du att du förstört allt det här? Frågade hon tvivlande.
- Min magi är ganska stor, svarade Fantia undvikande. Hittade du nått stall?
- Ja, svarade prinsessan. Inte särskilt långt bort från återstoden av porten.
Fantia suckade och vände sitt sto innan hon började trava tillbaka.
De sadlade av hästarna och ställde in dem i stallet innan de började gå i riktning mot skolan.
De kom fram till vattenkanten där både Josiane och Kirtë stannade. Fantia såg med avsmak på vattnet innan hon steg ut på det.
Josiane såg litet på Fantia innan hon försiktigt följde efter.
Fantia stannade framför porten och såg uppåt för att finna sitt gamla fönster. Hon suckade, öppnade dörren och steg in.
Hon var inte rädd för att komma tillbaka, det kändes underligt på något sätt. Hon hade försökt undvika civilisationen – och inte minst skolan – i runt tre år nu och så plötsligt steg hon fram mitt i allt.
Hon darrade inombords men det var inte så man såg det. Någon riktigt gammal vän skulle nog känna igen det – trots att hon försökte dölja det så gott det gick.
Sedan mindes hon hur hon sprungit igenom alla korridorerna i en skenbild och tog tag i en vägg medan hon väntade på att minnesbilderna skulle försvinna.
Hon suckade och skakade på huvudet.
- Jag kommer inte att kunna vara här särskilt länge, sade hon till sina två vänner. Jag hatar det redan.
- Leta upp dina vänner, uppmanade Josiane.
- Om de ens är mina vänner fortfarande, mumlade Fantia innan hon gick vidare.
Hon sökte sig från korridor till korridor innan hon slutligen stannade vid ett fönster.
Hon suckade och såg ut över vattnet.
- De är inte här, Thérexe, sade hon. De slutade för två år sedan så de är väl någon annanstans antar jag.
- Vi har tagit oss hit för att hitta dem, sade Josiane. Om de inte är här, var är de då? Du borde hitta dem nu, Hanicia, du har redan börjat leta – sluta inte då.
Fantia var tyst. Hon hade varit säker på att någon av dem skulle ha varit kvar på skolan men nu var de båda borta. Någon kanske var kvar – hon kunde ju inte bara gå in i ett klassrum för att se efter så hon hade bara vandrat i korridorerna med Josiane och Kirtë släpandes efter sig.
Det var ju naturligtvis inget fel på de två vänner hon lärt känna i skogen men nu, på ett ställe som det här, skulle hon nog helst ha velat vara själv.
Hon vände sig mot sina vänner och sjönk ned lutad mot väggen medan hon försökte tänka.
Det var tomt i den här korridoren, bortsett från de själva, och en stilla tysthet löd igenom den.
Efter en stund suckade hon och reste sig upp. Hon gick förbi sina vänner och gick igenom den tomma korridoren.
Hon gick långsamt med blicken framåt. Hon hörde hur Kirtë och Josiane tyst började röra sig efter henne.
Sedan ökade hon farten och gick snabbt igenom korridoren tills hon kom till andra änden där hon svängde vänster och gick nedför en trappa.
Hon fortsatte igenom en labyrint av korridorer och trappor tills hon kom till porten.
Hon slog upp dörren och gick ut. När hon kom halvvägs över sjön såg hon ett stort eldsken som fick henne att stanna.
Hon såg på när tre små eldkulor flög upp ovanför eldskenet då ytterligare ett eldsken fladdrade till.
Hon såg litet drömmande på de avancerade konster magikern höll på med och reagerade först när Josiane slog till henne.
Hon ryckte till och tog ett steg åt sidan medan hon höll handen mot sin arm.
- Aj, sade hon. Vad gjorde du sådär för?
- Du reagerade ju inte när jag pratade med dig, sade Josiane.
- Förlåt, sade hon undvikande.
- Nåja, sade prinsessan. Skulle vi vidare?
- Jag vill kolla upp en sak innan vi letar på något annat håll, svarade Fantia och började gå
|
|
|
|
