After the disaster - del tretton - minnen |
Fantia suckade och såg ut över det svarta vattnet vid floden. Hon mindes den dagen för tre år sedan då hon satt och skakade vid ån. Hon mindes den obeskrivliga längtan hon hade haft som nästan fick henne att mista kontrollen över sig själv. Hon mindes hur hon hade slagit armarna om sig och suttit och upprepat ord. Hon mindes hur hennes kropp sakta slutat skaka. Så mindes hon känslan. Den där obeskrivliga, lugna känslan hon haft som fick henne att lugna ned sig.
Sedan mindes hon frågan. Frågan som sakta kommit till hennes inre. Ska du gå tillbaka som din längtan och vilja vill eller skall du stanna som ditt samvete säger?
Hon suckade åter och vände blicken bakåt där Kirtë och Josiane satt vid en eld. Hon satt med ryggen mot elden och följde flodens vandrande nedströms med blicken.
Josiane hade visserligen tjatat litet grand på henne under de här tre åren att hon skulle återvända till skolan men hon hade aldrig tänkt så här mycket på det själv. Sakta höll hon ut handen och lät en blixt slå ned i den. Hon höll kvar blixten och betraktade den fundersamt medan hon försökte tänka.
Hon släppte den lilla blixt hon hade i sin hand och gick fram till floden där hon sjönk ned på knä.
För tre år sedan hade hon flytt från skolan. Nu bad hennes inre henne att återvända.
För tre år sedan hade hon träffat en undrande prinsessa och en tålmodig Shangmästare. Nu var ”prinsessan” hennes bästa vän och ”Shangmästaren” en följeslagare.
Efter att ha sett ned i vattnet i några minuter vände hon blicken bakåt i riktning mot elden, suckade och reste sig upp.
Hon gick fram till sina vänner och satte sig mittemot dem.
Hennes inre hade bestämt vad hon skulle göra härnäst. Hon skulle återvända.
- Hanicia Svarovski, sade hon, var min mors namn. Hon bodde i en by som finns på andra sidan bergen så ingen känner till detta namn och dess ursprung.
- Så…? Frågade Josiane. Och vad är det med det?
- Josiane, sade Fantia. Du har jämt tjatat på mig att jag skall återvända. Nu får du som du vill.
Josiane tittade litet underligt på Fantia och höjde sedan på ena ögonbrynet.
- Har du ändrat dig nu? Frågade hon misstroende.
- Om du inte vill följa med så går jag väl dit själv, sade Fantia med en axelryckning.
- Men…
- Josiane, sade hon och suckade. Jag har varit häromkring i tre år nu. Jag behöver komma någon annanstans, okej?
Josiane sjönk tillbaka en liten bit.
- Det är okej, Fantia, sade hon lugnt. Det är bara det att det känns väldigt ovanligt för att vara du. Innan har du hela tiden fräst ”nej, jag vill inte” och sådana saker. Vi har varit nära att komma i bråk flera gånger och nu helt plötsligt ändrar du dig.
Fantia såg från prinsessan till Kirtë. Han satt lugnt och betraktade stjärnorna medan han lyssnade till kvinnornas diskussion.
Fantia såg litet underligt på honom innan hon skakade på huvudet och vände blicken mot Josiane.
- Jag vet, Josiane, sade hon. Jag vet. Skall du med eller ej?
Josiane såg med avsmak runt om i den glänta där de slagit läger för natten. Sedan nickade hon och vände blicken mot Fantia igen.
- Jag har fått nog av att gå omkring i den här skogen, sade hon. När ger vi oss av?
Hanicia Svarovski, Fantias mor, hade – enligt henne – bott i en by på andra sidan Senymlës berg. Hennes namn härstammade därifrån och lät därför inte helt Senymliskt.
Fantia viste att hon direkt skulle kännas igen om hon uppgav namnet ”Fantasica Merydalë” och ville definitivt inte låta alla veta vart hon tagit vägen. Uppgav hon ett annat namn och ändrade litet på sitt utseende så skulle inte alla känna igen henne i alla fall. Hon hade ju blivit äldre nu sedan hon flytt så på så sätt hade det antagligen ändrat litet på hennes utseende.
Hon pratade litet med Josiane om ”utsmyckningar” eftersom hon visste en hel del om det och bad Josiane också att hjälpa henne.
Hennes hår blev klippt från långt till axellångt och hårfärgen blev bytt från mörkblont till svart.
Under den närmaste dagen hade hon inte haft tid att betrakta sig själv – hon hade inte sett sig i en spegel sedan de dagar hon flytt – och vågade inte göra det heller. Istället frågade hon Kirtë och Josiane vad de tyckte.
Hennes syster hade varit mer lik hennes mor än hon själv. Lång, mörkt, rakt hår och bruna ögon, var hennes syster. Själv var hon ganska kort med långt, mörkblont, lockigt hår och marinblåa ögon vanligtvis.
Hon kunde inte göra något åt hennes ögon som ändrade färg. Marinblåa, gråblåa och bruna var de färger som de oftast ändrades till. Hon hade lärt sig att hålla tillbaka sin ilska och sin sorg men vare sig hon ville eller ej så bytte ögonen färg.
Vad hon förstått så skulle inte Josiane göra något åt sitt utseende – hon var i och för sig inte särskilt känd i Senymlë – men Sarain borde veta vem hon var om hon uppgav namnet ”Josiane av Nerai” – de flesta visste i så fall vem hon var. Hon hade berättat att ”för säkerhetens skull” så hade hon ett annat namn som hon brukade uppge istället för ”Josiane av Nerai” –Thérexe av Fienclé.
Så under de dar de red i riktning mot skolan fick de vänja sig vid att säga andra namn till varandra.
|
|
|
|
