After the disaster - del tolv - Känslor... |
Fantia suckade och lutade sig mot trädet. Hon såg från prinsessan till Shangmästaren med ett höjt ögonbryn.
Hon hade funnit dem ett par timmar tidigare och försökte nu lugna ned sig. Hon såg fortfarande alla korridorer framför sig, sitt eget och Sarains rum.
Josiane satt mittemot henne och funderade över hennes skenbild. Kirtë verkade inte särskilt förvånad och såg inte ut att bry sig. Hon suckade åter och såg upp mot stjärnorna. Hon såg sitt rum framför sig. Hon såg sig själv i spegeln. Utan svärd och med halsband. Hon var yngre på spegelbilden.
Sedan kände hon en oundviklig längtan. En längtan som ville tillbaka till skolan. En längtan som ville att hon såg sina gamla vänner igen.
Hon slöt ögonen och försökte kämpa emot den oundvikliga längtan hon hade. Hon bet sig i läppen för att hindra den innan hon plötsligt reste sig upp, snurrade runt och sprang i riktning mot floden.
Hon sjönk ned vid ett träd, slog armarna om sig och viskade ”nej, jag vill inte” om och om igen.
Hon kände sakta en varm, smekande vind smeka hennes kind. Hon såg på den mörka floden, stirrande och viskande.
Hon var på helspänn och darrade våldsamt.
Sakta klarnade hennes andra sinnen. Hon hörde så mycket mer under den stunden. Hon hörde mer och klarare. Hon hörde hur Kirtë och Josiane mumlade en bit bort och bortsett från detta ljud så hörde hon tystnaden. Hon hörde tystnaden, vinden som sakta svepte förbi, vattnet från floden och stillheten.
Efter att ha uppfattat alla ljud så fick hon känna den mjuka nattluften.
Den stilla luften kändes lugnande och fick henne att andas.
Hon kände även den lukt som funnits i skogen hela tiden. Hon kände lukten av barr och vatten.
Hon hörde myggor och kände dem flyga förbi henne.
Under denna viskande natt undrade hon vad hon skulle göra. Skulle hon gå tillbaka som hennes längtan bad henne eller stanna som hennes samvete sade? Hon visste inte. Hon ville inte stanna på samma plats jämt men ändå inte komma till någon större civilisation.
Hennes darrningar ”saktade av” och hon lutade sig bakåt mot trädet. Hon kände hur hon kunde andas lättare och slöt ögonen.
Allt hon känt, ljud, lukt, stillhet, tonade sakta bort och skogen blev som vanligt. Hon visste att allt fortfarande fanns där men hon kände det inte.
Hon fick inga minnesbilder nu. Hon kände fortfarande att en del av henne längtade tillbaka, men det var så pass mycket att hon kunde kontrollera det och förhindra ännu en chock.
Hon vågade inte resa sig upp utan satt kvar med armarna hårt om sig och blicken fäst på det svarta vattnet.
Känslan av att sitta och studera det svarta vattnet var tilltalande. Det var en liten speciell känsla som inte kom till en om man absolut inte behövde den. Det var en lugnande, stilla känsla som var obeskrivlig. Det var just en sådan känsla man behövde om man var ensam och vilsen. Nu var ju Fantia varken ensam eller vilsen men hade andra skäl till att få den känslan.
|
|
|
|
