After the disaster - del elva - Fantia vänta! |
-Jag orkar inte, Kirtë! Utbrast Josiane. Vi var uppe hela natten!
- Varför det då? Frågade Kirtë lugnt. Du måste få din träning.
Fantia såg på de två bråkande människorna hon mött. Hon satt lutad mot ett träd. De hade mycket riktigt varit uppe i stort sett hela natten och hon förstod om Josiane var trött. Själv kunde hon knappt hålla ögonen öppna och om hon slöt dem skulle hon ändå inte kunna sova.
- Låt henne vara, Kirtë, sade hon trött efter en stund. Eller så får ni gå och bråka om det här någon annanstans så att åtminstone jag får sova.
Josiane satte sig tjurigt ned och drog upp knäna innan hon slog armarna om dem.
- Jag går ingenstans, sade hon bestämt. Jag vägrar.
- Skall jag behöva släpa med dig, Josiane? Frågade Kirtë. Men okej, vi tar det senare. Skyll dig själv.
Efter det så gick Shangmästaren iväg och lämnade femtonåringarna ensamma. Josiane suckade och lade sig på rygg.
- Jag trodde aldrig att han skulle gå! Utbrast hon lättat. Tack.
- För vaddå? Frågade Fantia trött. För att jag sade åt honom att sluta så att jag kunde sova?
Josiane log mot henne innan hon slöt ögonen. Fantia såg en stund på den avslappnande prinsessan innan hon själv lade sig på rygg för att vinna tillbaka tappad sömn.
Åter drömde hon om olyckan. Hon såg åter framför sig hur skolgården sprängdes och hur vattnet forsade in. Hon såg Sarains kämpande ansikte och sitt eget skräckslagna ansikte när hon förstod vad hon gjort. Hon såg framför sig hur träd började brinna och hur elden spred sig.
Hon drömde allt om och om igen tills hon plötsligt vaknade. Hon slog häftigt upp ögonen och slängde benen över sängkanten så att hon kunde sätta sig upp. Hon drog täcket tätt omkring sig medan hon försökte få bilden att klarna för hennes blick.
Fönstret på hennes rum visade att det var natt. Stjärnorna syntes svagt utanför och månen gav det sken hon behövde för att kunna se i sitt rum.
Hon suckade och reste sig upp.
Det var då hon fann var hon var. Hennes rum hade varit otydligt för hennes blick och detta rum hade hon vaknat upp i så många gånger tidigare att det inte kändes särskilt förvånande att plötsligt vakna upp där. Men nu kändes det förvånande. Hon hade varit i utkanten av Senymlë i närmare ett halvår och så plötsligt var hon i sitt gamla rum på skolan – därifrån hon flydde.
Hennes hjärta började slå snabbare när hon fann spegeln på väggen. Hon gick fram till den med handen mot sitt bröst – där halsbandet hängt sedan hon fick det.
Något fick henne att sänka handen och se sig i spegeln. Hon såg sig själv när hon varit femton år och gått på skolan. Hon var yngre på spegelbilden och bilden påminde henne om en gång hon bara suttit halva dan och sett sig i spegeln medan hon drömt sig bort. Halsbandet fanns på hennes hals men hon hade samma ledsna uttryck som nu. Hon såg på den ingraverade rosen i spegelbildens halsband och grep tag i stenen som inte längre hängde på hennes hals.
Sedan smällde hon tårögd handen i spegeln innan hon rusade ut ur sitt rum – bara för att finna korridoren.
Hon visste i stort sett exakt vem som hade vilket rum men stannade ändå framför varje dörr – tills hon kom till Sarains. Hon stod och tittade på dörren till sin älskades rum en stund innan hon kände hur något sakta tog form vid hennes vänstra sida. Hon grep tag i Åsksvärdets fäste och drog ut det lysande svärdet. Hon höll svärdet mellan sig och dörren medan hon sakta följde guldranden som gick ända ut till spetsen med blicken.
Hon suckade, satte tillbaka Åsksvärdet i sin skida innan hon öppnade dörren in till Sarains rum.
Rummet var tomt.
Hon gick tyst ett varv runt i rummet med handen på Åsksvärdets fäste. Sedan fastnade hennes blick på spegeln i sin älskades rum. Hon kunde fortfarande inte se sig själv. Stenen hängde runt hennes hand och Åsksvärdet fanns inte vid hennes sida. Det var inte hon själv som hon såg i spegeln – det var den flicka hon varit när hon gick på skolan. Nu hade hon slutat och blivit äldre men speglarna verkade inte acceptera det.
Hon såg länge på sig själv innan hon sjönk ned på sin älskades säng med blicken fäst på fönstret. Det ljus hon fått kom inte från månen. Det fanns inga stjärnor utanför fönstret. Allt var bara svart.
Hon började få en gnagande tanke på vad det var som var fel men lyckades inte finna den tanken. Sedan kom den där känslan som flera tycks känna när något var fel och hon slog frustrerat ut händerna innan hon flög upp från sängen och rusade fram till fönstret. Det var helt svart utanför. Hon kände efter om Åsksvärdet fortfarande hängde vid hennes sida innan hon gick ut från rummet. Hon började långsamt gå igenom korridoren innan hon sakta ökade farten. Tillslut började hon springa. Hon sprang från korridor till korridor och tycktes aldrig komma ut ur labyrinten. Hon kände igen alla korridorerna men hon fann att de var på fel ställen och att vissa dörrar var borta.
Tillslut blev hon ”inknuffad” i sitt eget rum igen och sjönk tårögt ned på sängen.
Och nu…? Tänkte hon. Vad händer nu?
Hon fick inget direkt svar men något fick henne att komma ut i korridoren igen. Åter började hon springa av den gnagande känslan hon hade inom sig innan hörde hur något ropade hennes namn.
- Fantia! Vänta!
Hon hörde inte vem det var och vågade inte stanna så hon fortsatte. Efter en stund kände hon hur något kallt steg uppför hennes ben och stannade. Hon kände hur vatten trängde in igenom hennes byxben och sedan blev korridoren hon sprungit igenom suddig. Den tonade sakta bort och övergick i en lugn del av floden. Skogen tog form inför hennes blick och allt blev ljusare. Hon stod en stund och njöt av att se att hon inte var på skolan, tills vattnet som trängt in genom hennes byxben kändes isande kallt. Det var då hon fann att hon stod i floden och klev upp innan hon sjönk ned på gräset.
Fantia! Vänta! Hon mindes orden som ropas efter henne och försökte ta reda på vem det var som ropat.
Sedan mindes hon speglarna som ville förneka den hon blivit och de svarta fönstren.
Det hade inte varit en dröm, det hade varit en skenbild. Någon som ville få henne att minnas tiden innan olyckan. Någon som ville få henne tillbaka, till den hon varit innan olyckan. Någon som ville att allt skulle vara som förut. Någon som hon själv. Hon ville inte att olyckan skulle ha skett. Hon ville inte göra sig av med halsbandet med hjälp av dess egen magi. Hon ville inte fly. Hon ville inte finna Åsksvärdet – eller hade åtminstone ingen anledning till det. Hon ville inte förneka allt men hon gjorde det ändå. Hon gjorde saker mot sin egen vilja och hon visste inte varför.
Hon suckade och reste sig upp. Åter hade Åsksvärdet kommit till henne och satt nu vid hennes midja i sin skida.
Hon kramade ur vattnet ur byxbenen innan hon började gå för att leta rätt på Kirtë och Josiane.
|
|
|
|
