After the disaster - del tio - Fantia berättar |
- Fantia? Hur är det?
Prinsessan lade handen på hennes axel och sjönk ned på knä bredvid henne.
- Fantia? Sade Josiane. Berätta. Berätta hela historien annars kan jag inte hjälpa dig.
Fantia skakade på huvudet innan hon lyfte det från marken.
- Jag kan inte, viskade hon.
- Fantia, sade Josiane med en viss tålmodighet som hon inte brukade ha. Berätta – berätta allt.
Fantia suckade och vände blicken mot floden.
- Allt? Frågade hon.
- Allt, sade Josiane.
Fantia suckade.
- Då så, sade hon. Det var min syster som fick mig att börja på skolan. Hon sade att ”mina ögon var konstiga” såsom flera andra också sagt. Sedan var det något konstigt med vädret. Det kunde vara en molnfri himmel och plötsligt bröt ett åskväder ut…
Fantia fortsatte tyst berättelsen och gick igenom det mesta innan hon berättade det. Några saker höll hon naturligtvis för sig själv, sådana saker som hon tyckte att Josiane behövde veta.
Hennes stav låg fortfarande bredvid henne och stenen lös sitt milda sken. Hon såg på den och tog sedan upp staven för att mönstra den medan hon fortsatte berätta.
Hon följde silvermönstret med fingret från stavens ena ände tills det blev svansen på en av de två drakarna som höll fast stenen. Hon såg på den guldgraverade rosen i mitten av stenen och mindes dagen på torget. Hon mindes hur hon funnit staven åt Sarain och mindes Alex stav.
Alex var eldmagiker och använde sin magi i bra syften. I stenen på hans stav hade flammor brunnit och en eldfågel flugit. Det hade inte varit den billigaste staven han köpt.
Hon suckade och lade ifrån sig staven och fann att Åsksvärdet låg bredvid henne i sin skida.
Hon såg på fästet och drog sakta ur svärdet medan hon fortsatte berätta.
Josiane lyssnade noggrant på hennes berättelse och avbröt henne inte. Det hade börjat mörkna när Fantia var klar med sin berättelse.
Fantia satt med svärdet i knäet och skidan bredvid sig när hon avslutat sin berättelse. Staven låg på hennes andra sida och lös fortfarande sitt lilla sken som visade att det var laddat med magi. Tårar hade runnit över hennes kinder när hon berättade och hennes ögon var röda av att ha gråtit.
Hon hörde hur någon kom men vågade inte vända sig om.
- Intressant berättelse, noterade Kirtë. Det är bara det där i slutet som är fel va?
Fantia nickade.
- Om jag inte skulle ha blivit så arg, viskade hon.
- Gjort är gjort, sade Josiane. Det kan ingen ändra på.
Fantia vände upp blicken mot prinsessan.
- Nu låter du som Sarain, viskade hon. Han brukade säga sådär.
- Vem vet om han inte fortfarande säger det? Frågade Kirtë.
Fantia vände åter blicken mot floden.
- Jag vet inte, sade hon lågt.
- Ta reda på det då, uppmanade Shangmästaren.
- Skall jag gå tillbaka bara för att ta reda på om han säger samma sak? Frågade Fantia strävt. Det struntar jag i. Jag går aldrig tillbaka.
- Fantia, sade Josiane mjukt. Om du struntar i det, om du struntar i honom, då struntar du också om han fortfarande älskar dig eller inte.
- Det gör han inte, sade Fantia.
- Varför? Frågade Kirtë.
- Jag lämnade honom, viskade hon. Jag försökte lämna allt bakom mig och försvinna.
- Det är inget bra sätt, påpekade Kirtë. Det bästa är att ta itu med det.
- Jag går aldrig tillbaka! Nästan skrek Fantia och snurrade runt för att kunna se Shangmästaren i ögonen.
- Aldrig, viskade hon. Jag kan inte.
Sedan rusade hon förbi honom och letade upp sitt sto. Hon fann sitt sto och gömde ansiktet i manen innan hon lät tårarna falla.
Hon grep tag i stenen som inte längre fanns runt hennes hals och fortsatte gråta. Åsksvärdet hade fallit ur hennes knä när hon rest sig upp och staven hade hon lämnat.
Åter fick hon minnesbilder av hennes vänner som var kvar på skolan. Hon sjönk ned på knä vid stoet och fann att något slog i marken när hon sjunkit ned. Åsksvärdets bälte hängde runt hennes midja och Åsksvärdets handtag syntes. Hon drog ut Åsksvärdet och lät det falla ned framför henne. Än hade hon inte räknat ut Åsksvärdets hemlighet. Hon visste att om hon lämnade svärdet eller ”glömde bort det” så skulle det magiskt dyka upp vid hennes sida efter en stund. Hon gick sakta igenom det hon berättat för prinsessan och Shangmästaren i tankarna där hon satt bredvid sitt sto.
Hon hade inte berättat exakt allt om hennes liv – vissa saker höll hon hemliga – men hon hade berättat det mesta. Hon visste att flera saker föll på plats när hon berättat allt för dem och hon visste att de skulle förstå de saker som man kunde förstå.
Hennes stav hade hon trollat bort och Åsksvärdet som hade sin egen magi låg framför henne.
Hon tog upp Åsksvärdet, torkade tårarna och reste sig upp. Hon satte Åsksvärdet i skidan innan hon tog sitt stos tyglar för att leta rätt på Josiane.
Hon fann prinsessan sitta bredvid en brasa och se över den i riktning mot floden. Kirtë var borta och de var ensamma. Hon släppte sitt sto, sjönk ned bredvid prinsessan och följde hennes blick.
- Jag kanske borde återvända, sade Josiane efter en stund. Mor saknar mig nog.
- Du har i alla fall någon som saknar dig, sade Fantia. Återvänd du, jag stannar här.
- Varför, Fantia? Utbrast Josiane häftigt och vände blicken mot henne. Varför? Tror du inte att de saknar dig? Tror du inte att de skulle bli glada över att se ditt ansikte?
- Nej, Josiane, sade Fantia lågt. Nej. Jag tror inte det. Skulle jag återvända nu så skulle jag få problem.
Josiane sjönk ned en aning i sin ställning efter utbrottet hon fått.
- Förlåt, Fantia, sade hon. Jag vet inte vad det tog åt mig.
- Du har inget att be om ursäkt för, sade Fantia. Du vill mig bara väl, jag borde tacka dig istället för att förneka allt.
- Du vet att det är sant, sade Josiane andlöst. Du vet det.
- Ja, Josiane, sade Fantia. Jag vet det.
- Varför förnekar du det då? Frågade prinsessan.
Fantia blev tyst. Hon såg på flodens eviga vandrande nedströms medan hon funderade på svaret.
Efter en stund suckade hon.
- Jag vet inte, Josiane, sade hon. Jag vill väl bara inte veta att det finns de som saknar mig. Då känner jag ett tryck ovanpå som tvingar mig att återvända – mot min vilja.
- Nu förnekar du det igen, Fantia, påpekade Josiane. Men det är okej. Jag förstår dig.
Fantia såg på prinsessan. Hennes ansikte skuggades av flammorna och dolde uttrycket i hennes ansikte. Stjärnorna syntes den här natten. Ett mjukt sken av dem lös upp prinsessans ansikte ytterligare.
- Du sade att du skulle återvända, sade hon plötsligt.
- Kanske, sade Josiane. Jag vet inte.
- Fortsätt, uppmanade Fantia.
Josiane såg mot floden innan hon började på sin berättelse.
|
|
|
|
