Största önskan:en familj |
Det skreks och knuffades i logerna där alla skulle sminka sig och se till så att dem hade rätt kläder på sig till rätt scen, repetitionerna var i gång och alla var så glada och uppspelta eftersom att det snart var premiär för Nyårsrevyn 2010. gamla som nya medlemmar ur Amatörteaterföreningen var där för att ge allt dem kunde på den stora scenen i spektrum. I ett utav hörnen i gången med dörrar in till logerna och omklädnings rummen satt det en 17 årig flicka gömd i sin stora gråa tröja, för bara ett par år sedan satt den perfekt, men nu var hon mager som en tändsticka. Hon satt där undangömd och bortglömd precis som en leksak ett barn hade blivit trött på att leka med, hon hade inte sagt ett ord eller rört sig frivilligt på 3 år. hon var rädd för att släppa in människor i sitt liv igen, efter att ha förlorat allt hon hade i en brand som en bomb orsakat. Det var hennes femton års dag och hela släkten och alla vännerna befann sig i en hyrd lokal för att ha en överrasknings fest för henne. För tillfället hade hon själv befunnit sig på en teater repetition och hade precis slutat och stod i hallen och skrattade med teater kompisarna, när två polisinspektörer kom in genom dörren. Båda tittade allvarligt på henne och hon kände på sig att det var något hon inte skulle gilla, dem berättade vad som hade hänt och då hade hon slagit av sig helt och sedan dess har hon vart helt tyst, hon är precis som ett litet barn för andra, men inom sig precis som vilken 17 årig tjej som helst, hon bor nu på i en egen lägenhet men har folk som varje kväll kommer dit för att se till henne.
En av dem killar som hon kände bättre, som hette Anton kom och tog upp henne och sa att dem hade samling ute på scenen, han satte ned henne framför sina knän så att hon kunde luta sig. Det var nog faktiskt bara han som accepterade henne som hon var, det var därför hon gillade honom så mycket, han var verkligen som en vän. Den som hade ansvaret för hela revyn frågade vad man helst av allt önskade sig i hela världen, till slut kom frågan till ”Lillan” som dem flesta kallade henne. Lillan kollade upp och försökte få fram något ur munnen men hon är så blyg att det kommer bara om hon viskar, så Anton som stod ovanför henne böjde sig ner för att höra bättre. Han ställde sig upp igen och tittade allvarligt på dem andra och sa ”vän” en pinsam tystnad spred sig i rummet och alla stirrade ned i golvet. Medans alla stod där så kände hon en spark i ryggen och tittade upp mot Anton som stod bakom henne och han log mot henne, hon var säker på att han ville påpeka hur fel hon hade. Hon kände hur lyckoruset spred sig i kroppen. Till slut sa ledaren för allt att vi alla har våra egna önskningar och att alla måste respektera det, sedan fortsatte allt som vanligt. Men samtidigt, för första gången på 3 år kröp ”Lillan” ut från scenen och rörde sig därmed frivilligt utan att vara tvungen. Alla såg efter henne och några följde efter för att se vars hon gick, hon gick bort till sitt favorit hörn och satte sig ned, och började låta irriterad eftersom att hon ville vara ifred. Sedan satt hon där och log för sig själv.
Ett leende ingen sett på flera år, hon hade en sorts glädje i kroppen och kunde inte låta bli att le helt enkelt. Hon satt där i en timme tills Anton kom fram till henne och frågade varför hon var så glad, hon viskade att det var för att hon har en hemlig vän. Anton tittade på henne och sa okej, vem då?
Hon började skratta för sig själv och gömde sig sedan i sin stora tröja. ”Vi tar det sen då” sa Anton och gick iväg. Hon tittade länge efter honom och tänkte att han såklart menade festen som skulle äga rum här ikväll, styrelsen för föreningen hade fixat så att dem skulle få vara här en hel natt.
Efter några timmar var festen i full gång och alla verkade vara på ett toppen humör, Lillan satt på en soffa utanför en av logerna och lyssnade på vad dem andra pratade om. När allt verkade vara som bäst hördes ett krasch! Och allt blev tyst, ut ifrån ett utav rummen kommer Anton och är väldigt förbannad, han hade kastat sin mobil i backen och sedan slängt ner en vas genom fönstret.
Han gick med snabba rörelser framför Lillan och stängde igen rummet ut till den stora scenen, alla stod där en stund och tänkte, men senare var allt bra igen. Men Lillan kunde inte släppa tanken på att hennes enda vän var ledsen, så smög sig sakta ut och öppnade dörren. Där inne hittade hon en gråtande Anton längst fram på scenen, hon gick fram och satte sig på knä med benen åt sidorna precis bredvid honom på hans högra sida. Han tittade på henne med tårar i ögonen och bet sig i läppen för att inte börja gråta, han tog sedan tag i lillans hand och lyfte henne till sin famn och gav henne ett litet leende. Lillan lutade sig mot hans bröst, hon hade inte fått komma någon så här nära på flera år och började skratta och satta handen för ansiktet, precis som ett litet barn. Hon märkte hur fort Anton andades och hon kramade honom så hårt hon kunde, till slut sa han: det var min flickvän som ringde, hon tyckte att det var dags för oss att gå skilda vägar. Sedan tog han sina händer och satte dem för ansiktet och började gråta högljutt, Lillan tittade på honom med sina stora ögon och sa till slut med stammande röst: Men jag älskar dig, du är som en storebror. Sedan tog hon hans arm och kramade den, Anton satt och log Och sa att det ville han gärna vara. Sen satt hon där med sin storebror, hon fick sin största önskan uppfylld. hela livt sen hon förlorade allt hade hon drömt om denna dag, att få en ny familj
Senare på kvällen hade dem lämnat scenen och hon satt i Antons famn i en av logerna tillsammans med hans vänner, Anton hade druckit rejält den här kvällen. Lillan tänkte att de var säkert för att han var ledsen, han och hans vänner blev rätt högljudda efter ett tag och till slut orkade hon inte lyssna på dem längre, utan hon sa ”Brorsan, jag tror inte du skall dricka mer nu, du mår nog inte bra av det.” först blev alla helt tysta, men sedan brast alla ut i skratt. Lillan bara satt där och tittade på dem förvånat, innan jon en av Antons vänner sa ”Är du hans morsa eller?! ”Nej, men jag är hans syrra, sa lillan och log”
Då började till och med Anton skratta och frågade varifrån hon hade fått den fantasin ifrån, lillan tittade med tårade ögon på honom och sa att han lovade ju det, att dem skulle vara syskon för alltid. Men Anton ställde sig upp och öppnade dörren och visade med en handgest att hon skulle gå ut, hon tittade ned i marken och gick ut ur rummet, bakom sig hörde hon en smäll och höga skratt.
Och hon som med ett rakblad hade ristat in hans namn på armen, evig syskonkärlek sa han ju. Hon förstod inte vad som hade hänt, hon satte sig ned och tog Antons kudde i sina armar och borrade ned ansiktet i den. Den luktade Anton och hon började gråta. Hon visste inte vad hon skulle göra längre, hon som så gärna ville ha en vän, och fick till slut en bror.hon orkade inte längre hoppas Hon hade inget. Hon ställde sig upp med kudden i handen och gick med bestämda steg ut ur huset och la sig i snön utanför rummet där Anton var, så att hans röst skulle bli det sista hon hörde, Han bäddade ner sig i den kalla snön och tryckte huvudet mot tegelväggen som höll upp byggnaden. hon slöt ögonen och somnade in till ljudet av hans Röst, vinden blåste och ett snötäcke la sig över henne.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ensam_engel - 5 apr 06 - 22:06- Betyg:  | Jätte bra ^^ jag diggade den ;P//Hovnarren
Detta var då itne skickat av Ensam_engel utan av Hovnarren. Sådeså. | | C3cili4 - 3 apr 06 - 04:25- Betyg: | Du är så bra på att skriva!
klockren 5:a |
|
|
|
