vuxen i förtid... |
Vuxet barn.
Jag kollade ut igenom fönstret. Fönstret var smutsigt, men regnet utanför gjorde som små smuts floder på fönsterrutan. Smattret av regnet på fönsterbrädet hördes in, men det var bara mysigt. Det gjorde det lilla pannrummet mer levande. Regnet var förövrigt det enda mysiga i det lilla pannrummet, om man inte gillar att sova med spindlar. Det var tyst i lägenheten. Mamma hade nog lugnat ner sig vid det här laget. Jag smög försiktigt ut från pannrummet. Mamma fanns inte i lägenheten, konstaterade jag. Men med ens så öppnades dörren med ett brak.
En lång smal kvinna med brunt långt hår störtade in i lägenheten. Hon var vacker, men just då såg hon bara fasansfull ut. Hennes blåa ögon blixtrade, en blick som jag så väl kände igen. Kände igen, hatade och fruktade. Jag drog mig undan, flydde undan vreden som mamma i ytterdörren skulle ta ut på någon.
Lukten av öl kändes enda till den plats som jag stod på, kändes igen väl. För väl.
I handen höll hon pappa. Men pappa stod inte upp bredvid henne, han släpades fram.
– Patric, din himla…! Skrek mamma och knuffade till pappa hårt så att han åkte in i väggen. Pappa hade lärt sig att inte skrika mera. Det gjorde situationen bara värre, för honom och för mig. Men uttrycket i hans snälla ögon avslöjade att han hade fasansfullt ont. Pappa hade fortfarande blåmärken på kroppen efter mammas förra behandlingar, de lös obehagligt lila nu.
– Du blinkade åt henne, ditt svekfulla svin!! Mamma var rasade och pappa satt i en hög på marken, hans kropp darrade av den hårda mottagningen. Med stor möda öppnade han munnen.
– I-isabelle… jag blinkade inte åt henne, jag frågade bara om vägen till…
Mamma avbröt honom med ett ännu hårdare slag på hans käke så pappa kastades mot golvet. – Snälla… tänk på Roy, tänk på Roy… Mamma lyssnade inte.
Pappa mottog slag efter slag, och jag såg att något slocknade i hans vackra ögon. Som om ett ljus blåstes ut. Jag klarade inte av att se det längre. Jag sprang till mitt rum, det vill säga pannrummet och jag lade mig på överkastet som låg på marken. Jag kramade kudden hårt. Mamma var stark, ovanligt stark för att vara en tjej. Hon hade varigt gymtränare, men hade fått sparken. Mamma kunde vara våldsam sade dom, och det visste jag redan av egen erfarenhet. Jag fick alltid höra att jag var ett misstag, samtidigt som jag fick trösta henne. Hon var som ett litet barn ibland. Men detta var inte bara våldsamhet. Jag visste att detta var sista gången, sista gången pappa behövde lida mer. Men det var inte på ett sätt som jag ville det. Och jag kunde inte hindra det heller… Vare sig jag ville det eller inte så skulle det sluta idag.
Mamma hade somnat på golvet i köket. Hon höll en flaska i ena handen, den var halv och sönder. Mamma blödde om armen, det rann ut på golvet i små bäckar. Det var bara det litet sår. Jag vet inte om det var ”lyckligtvis” eller ”tyvärr” om det. Min 7 åriga instinkt var att ”mamma behöver plåster”. Och hon vaknade efter ett tag senare och grät på min axel.
– Varför är livet så asigt!? Frågade mamma. Jag kunde inte svara på den frågan och mamma fortsatte.
– Varför skulle alltid Patric vara så himla falsk!? Det var hans eget fel, hans eget fel… mumlade mamma, grät och stirrade med små pupiller framför sig, bort från köket.
– OCH VARFÖR FICK JAG EN SÅ HIMLA FUL UNGE?!!! Skrek mamma plötsligt och slog till mig med knytnäven. Jag tog mig för pannan och kände tårarna brännas i mina ögon.
– Och så gråter den också! Måste ha varit Patric, lika falsk… muttrade mamma och slog till mig igen av gammal vana. Hon skrattade kort och ställde sig vinglade upp igen från golvet. Hon gick fram till köksskåpet och grabbade åt sig ett cigarettpaket. Sedan satte hon sig vid fönstret och kollade ut medans som hon hade benen i kors och blåste ut ett stort rök moln. Ibland sneglade hon åt något avslöjande rött på golvet.
En vecka efter mammas instormande kom jag på att jag saknade pappa. Jag saknade honom något så fruktansvärt! Pappa som brukade gå med mig till lekparken och ta fart på mig när jag gungade. Pappa som alltid gav mig en kram när jag kom hem ifrån skolan. Pappa, pappa, pappa... Pappa älskade Isabelle, men hon var som hon var och allt blev fel när hennes pappa dog… Nu fanns inte pappa mer… På grund av flaskan. Flaskan gjorde det! Flaskan som var sönder. Flaskan som mamma höll i handen. Flaskan som gav pappa ett sår i huvudet.. Flaskan gjorde det, och innehållet i den…
Varenda dag när jag kom hem från skolan var jag rädd. Rädd att mamma skulle ligga där som pappa hade gjort. Jag var rädd för att hon hade sprungit iväg och aldrig skulle komma tillbaka. Men mest rädd var jag för dörren. Dörren till mitt ”rum”. Dörren hade blivigt mammas favorit. Favorit sätt att banna mig på. Hon smällde helt enkelt igen dörren på mina fingrar. Det gjorde fruktansvärt ont och det kom så mycket blod på dörren och flisor i handen. Det var svårt att röra handen på ett tag efter det. Men det ju naturligt, alla mammor gjorde väll så?
Matten slutade. Det var dags att gå hem. Vädret hade jag inte tur med. Det regnade. Jag sprang på vägen samtidigt som jag fångade de små kalla regndropparna med tungan. På en bakgård ungefär 300meter från skolan låg min lägenhet, på nedersta botten. Det fanns en liten rostig skylt intill ytterdörren, ”Isabelle och Roy” stod det, Patric var överstruket.
– Mamma? Jag knackade på dörren
– Mamma!? Jag bankade på dörren. Mamma kunde väll inte…
– MAMMA!! Jag sparkade upp dörren och fick upp det söndriga låset. Jag brydde mig inte om att ta av mig skorna. Jag rusae bara in i rummet, med endast en tanke i huvudet: Mamma.
Jag blev stelfrusen. Mamma låg där. Hon var också stilla. Det röda som fyllde golvet var det enda som rörde sig. Bredvid henne låg en pistol. Jag lutade mig mot väggen och sjönk sakta ner på marken. Nu var jag ensam. Alderles ensam med spindlarna.
Applåder fyllde den tät befolkade salen.
En knubbig tv-reporter steg fram med tårar i de små ögonen medans har fingrade på flugan.
- Det var sannerligen en fin berättelse, Roy! Sade han sedan.
- Och det hemska är att det fortfarande händer i Sverige! Svarade Roy som nyss hade fyllt tjogo.
- Det i början av berättelsen, det var nytt! Männ-misshandel, vem har hört talas om det?
Sade reportern som hade slutat gråta och lade på en viktig min.
- Nej, men det förekommer. Sade Roy och såg ut mot folket som satt samlade till en stor gala om hisshandel.
- Och du Roy är ju ordförande i stiftelsen MKMM (män och kvinnor mot misshandel)
och du har ju sett det med egna ögon… Och jag har förresten en lite fråga! Hur kom du som barn på att det var misshandel? Du tyckte ju att det var naturligt? Sade reportern bekymmrat, men intresserat.
- Jo, jag flyttades ju mellan många olika fosterhem. I det första fosterhemmet fanns det en tv som visade ett visst pogram om just det. Människor som talade ut om sin barndom och/eller hur de blev misshandlade. Det var då jag förstod. Och då var jag hela 16år gammal. Nu vill jag satsa på det, inget barn ska få växa upp i förtid och inga ska få bli så brutalt misshandlade som pappa blev.
- Tack Roy och galan fortsätter efter pausen!
Tv:n slocknade och flickan hörde mamma ropa. Flickan hade ett fult när hon påpekade det särr på kinden. Maten var äcklig och å blev hennes pappa vred och och tog upp en kniv och hotade flickan att inte mopsa upp sig. Den dagen flydde flickan.
Flickan hade förstått...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Melowa - 16 nov 08 - 21:10- Betyg:  | | Okej nu har du min fulla uppmärksamhet! Mtk bra! |
|
|
|
