På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

3 bokstäver - KÄR [5]

Jeremy
Hela vår nya lägenhet var fylld av lådor.
Jag tror vi hade mer skrot nu, än sist.
Hela den här flytten rörde om så många minnen inom mig. Så mycket saker som gjorde sig påminda som jag gömt någon stans långt bak i minnet. Precis som de här lådorna, när jag började packa upp dem hittade jag saker som jag glömt att jag hade. Sånt som jag alltid varit rädd om. Sånt som jag för lite mer än tre år sen omsorgsfullt svept in i tidningspapper och försiktigt lagt ner i kartongen. När jag tog bort pappret kunde jag sitta med den där saken länge och bara stirra rätt ut. Bara låta en massa bilder flyga genom mitt huvud. Ibland kunde jag höra röster, känna lukter, eller bara fyllas av någon konstig känsla som inte alls gick att beskriva.
Jag var tvungen att lägga mig ner i sängen. Försöka radera alla flyttlådor och för ett ögonblick bara sammanfatta dagen, men det gick inge vidare.
Sist jag och pappa flyttat, då flyttade vi till Göteborg. Plötsligt mindes jag mig själv där i bilen. Pappa nynnade glatt med till radions toner. Det regnade. Jag följde regndropparnas färd över det kalla fönsterglaset. Vinden fick dem att röra sig. Den veckan hade vi sett en film i skolan om puberteten. Vattendropparna såg precis ut som spermier. Jävla kukhelvetes spermier. Jag hade inte alls haft något minne av det där, men nu kändes det plötsligt som att jag var 13 år igen och de där jävla spermierna simmade över mitt bilfönster och pappa glatt sjöng Magnus Uggla. Fan vad jag hade hatat honom då.
Hatat honom för att han träffat en ny, hatat honom för att han ryck mina rötter ur jorden och tvingat med mig till en annan plats.
Jag flyttade första gången när jag var 9. De fyra följande åren flyttade jag och pappa 5 gånger, flytten till Göteborg var den 5:e.
Vi kom fram sent på natten, kommer jag ihåg. Pappa hade kramat en helt främmande tant. Hon hade konstig dialekt och kort hår. Helt olik mamma. Hon försökte krama mig med, men jag ville verkligen inte krama den där kärringen. Tyckte det absolut var hennes fel alltihopa. Det var ju för fan hennes hall jag stod i! Pappa blev sur på mig, men jag sa att jag var trött och ville sova. Tanten sa att hon förstod och log mot mig och visade mig till mitt rum.
Men den där tanten lärde jag och känna, jag började till och med kalla henne mamma. Tanten hette Agneta, hon hade en son som var ett år äldre än mig och jag började kalla honom storebror och Göteborg blev väldigt snabbt hemma.
Men nu var jag tillbaka på ruta ett, utan mamma, utan bror, utan hem.
Bara en tyst lägenhet och flyttlådor i överflöd.

Johanna
Utan att jag tänkte på det vandrade mina fötter in i biblioteket. Jag letade mig in till den allra avlägsnaste vrån där alla urgammla uppslagsverk stod uppradade i gamla mörka hyllor. Slog mig ner i fötöljen som stod i hörnet. Jag satte mig i dunklet, lukten av de gamla dammiga böckerna lugnade mig en aning. Jag drog upp benen under mig och slog armarna om dem, vilade pannan mot knäna. Allting bara snurrade. Jag försökte gå igenom dagen där den började, men allt bara rörde ihop sig. Så jävla trött var jag. Förstod mig inte på mig själv. Hur den där killen bara tagit över hela mig. Lyckats få mig att vilja undvika min bästis, inte kunna koncentrera mig det minsta i skolan, knäckt mig totalt. Ingen skulle någonsin ha lyckats med det förut. Jag som trodde jag visste precis vem jag var. Folk sa att jag var trygg och stod med båda fötterna på jorden. Tss, vad fel man kan ha. Vad lite man vet. Till och med om än själv.
Ett par gröna ögon, och det är kört.
Jag tror jag somnade där, mitt i all förvirring. För plötsligt stod en biblotikarie och tittade undrande på mig. Hennes ögon såg snälla ut och hennes hår lockade sig lite lätt där det hängde ner över axlarna. För en sekund visste jag inte var jag var, men så reste jag mig snabbt. Hjärnan kändes alldeles tung och ytterdörren oändligt långt borta.
Ute var det mörkt. Stjärnorna lyste. Det var några minusgrader och de bet mig i kinderna. Jag suckade. Min andedräckt blev till ett litet vitt moln.
Jag skulle verkligen inte kunna gå till skolan imorgon.
Snälla, snälla, låt det här vara över tills imorgon.

Men när jag gick där under stjärnorna och såg gatlyktorna lysa upp den långa vägen framför mig,
visste jag, att det här var bara början.
Och när jag vaknade imorgon, skulle det bara förtsätta..

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

jagkanintegunga - 12 jan 09 - 19:21- Betyg: