Aurora och kristallkulan (3) Den mystiske gästen |
Jag vaknade av att jag hörde en smäll. Det var fortfarande mörkt i rummet. Vad var det undrade jag och satte mig upp. Det tog en stund för ögonen att vänja sig vid mörkret, men när de väl gjort det kunde jag urskilja konturerna på mina möbler. En ljusstrimma letade sig in under dörren och gav ljus till golvet så attjag kunde hitta mina morgontofflor och ta på mig dom. En till smäll, denna gången lät det som om någon gick in i något. Kanske farmor gick i sömnen? Jag svalde innan jag öppnade den gnisslande dörren. Det var helt mörkt i huset.
-Farmor? undrade jag tyst. Inget svar. Jag smög mig sakta mot köket när jag hörde hur en möbel skrapade på golvet i vardagsrummet. Mitt hjärta började bulta, jag hörde svaga grymtningar.
-Farmor? stammade jag osäkert. De tysta grymtningarna avtog med detsamma. Jag drogs mellan att ta de sista stegen till vardagsrumsöppningen för att se vad det var som pågick och mellan att springa tillbaka till mitt rum och gömma mig under täcket. Konstigt att farmor inte har vaknat tänkte jag. Där jag stod mitt på golvet hörde jag steg närma sig, långsamt. Jag gick snabbt över till en vägg som jag gömde mig bakom. Jag såg hur en skugga formades på golvet bredvid mig, och den kom sakta men säkert närmare mig. Nu såg jag att det inte var farmor. Denna skuggan var knubbig och liten. Jag kunde inte urskilja mycket mer än ett par starka kindben som gav det avlånga smala huvudet två ojämna bulor vid kinderna. En fot stack nu fram bredvid mig. Jag ryggade tillbaka. Det var en grön fot med tjockt skinn och bucklor lite här och där på den. Jag kände rädslan stiga. Vad var detta? Nu var figuren alldeles bredvid mig. Den var lika lång som mina ben och hade långt vitt hår i en toffs mitt på huvudet. Den gröna saken hade en lång näsa som var näbbformad och som till och med skymde en del av dess mun. Dens mage var så rund att den bruna tygtröjan inte räckte till. Jag såg att främlingen hade helt vita ögon och antog att den var blind eftersom den inte sett mig än, men jag var inte säker märkte jag. Den hade stora spetsiga öron som hela tiden rörde sig framåt och bakåt och åt sidorna, som en hund. Jag hörde hur jag själv andades ljudligt utan att tänka på det. Den gröna figuren vände sig snabbt om och stod nu med näsan riktad mot mig. Den höjde sin lilla arm och närmade sig med sina stora händer min arm. Den gröna handen var varm och fuktig när den tog tag om min smala handled. Jag ville springa där ifrån men mina ben var som förlamade av denna konstiga figur. Den sniffade och jag antydde ett léende på dess läppar.
-Aurora, sa den med en väsande röst som påminde om en orm.
Jag spärrade upp ögonen. Den visste vad jag hette.
-Vem är du? stammade jag fram. Den gröna figuren släppte taget om min handled och räckte glatt fram handen mot mig. Jag tittade undrande på den och efter en stunds tvekan tog jag den i hand och ivrigt började figuren skaka handen med mig. Figuren hoppade till på sina ben och log glatt och grymtade till.
-Pondisklom, sa den med en grymtande röst. Jag förstod ingeting men log åt Pondiskloms ivriga beteende.
Pondisklom letade i sina byxfickor och fick upp en gren som var halvtäckt med mossa.
-Här, ta i gren, sa Pondisklom återigen med en mer väsande röst. Jag gjorde som han sa och tog tag i den. Direkt när mina fingrar nuddade den började allt snurra. Möblerna och stugan smälte ihop till en enda röra i en stor spiral runt om oss. De bruna träfärgerna omvandlades snart till skiftande färger mellan blått, lila, rött, rosa och gult. Det glittrade till ibland och jag kände hur snabbt allt gick och hur jag började må illa. Jag blundade hårt och höll ett stadigare grepp om den smala grenen.
När jag öppnade ögonen la jag på något fuktigt. Jag tog stöd i marken för att sätta mig och mitt yra jag upp. Det kändes som gräs, det såg ut som gräs förutom att det var ljusblått.
Pondisklom stod framför mig och grymtade. Jag antog att det var ett skratt. Han räckte fram handen åt mig för att hjälpa mig upp när jag hörde en kvinnlig, mörk röst bakom honom.
-Såja, låt nu flickan vara, Pondi, sa den.
|
|
|
|
