Färgskalorna utvidgas [1] |
-Jag har upptäckt att du börjat slarva med maten.”
Du ska inte svara, inte ännu i alla fall, om hon säger nåt igen så ska du högst mumla någonting.
Hon sa inget mer. Jag lade ner mig i sängen och läste någon kärleksroman som inte alls var bra.
En timme senare satt jag framför TVn.
Livet går väl vidare.
”Och?”, ”Tror du jag bryr mig?” Jag blir så jävla arg. Jag älskar att vara nonchalant, att få andra arga. Men då någon beter sig så mot mig, då skulle jag kunna mörda den. Som min yngre bror t.ex. Honom skulle jag bra kunna klara mig utan.
-Jag tycker inte om vad du gör.
Det har gått nästan en vecka sen min mamma berättade att hon kommit på mig. Hon bad mig ta bort tröjan. Jag fattade ju inte det då, men sen då hon gjorde det misstaget att hon sa ”visa dina armar”, då satte jag på mig tröjan och sa nej. Jag vet fortfarande inte hur hon fick reda på det.
En tid trodde jag även att jag inte skära bort fettet, men det lyckades inte riktigt.
Alex lutar sig tillbaka i stolen. Visst älskar jag modersmål, men bara då man får skriva fritt, jag hatar grammatiken. Och att hålla käft på timmer jag inte är intresserade utav, går verkligen inte. Kanske mitt minskade intresse för skolan är orsaken till mitt sänkta uppförande vitsord, inte att alla lärare hatar mig, förutom teckneläraren. Eller tja, hon gillar mig inte lika mycket mer nu i alla fall, efter att jag ritade ett stort nazimärke på mitt julkort.
Lördagarna är verkligen min favoritdag i veckan. Eller nog är fredagen helt okej den med, men det är även skola på fredagen, och jag är verkligen inte världens morgonpiggaste person. Liksom, jag hatar att gå och lägga mig och sova, men då ja tillsist vaknar vill jag sova för resten av mitt liv. Jag vill aldrig heller bli gammal, jag är rädd för att bli en gammal tant. För att vara ärlig skrämmer framtiden mig, man vet ju inte vad som kommer framåt i tiden. Jag har inte ens någon att gå igenom livet med.
Jag har alltid älskat blod.
Jag har alltid älskat smärta.
Jag minns en gång i min tid jag var rädd för mörkret,
vad som fanns där,
men sedan insåg jag att inte gör det något om någon hoppar fram och mördar mig,
men nu är jag rädd igen.
Jag vet vad som finns där,
och jag vill inte att någon okänd hoppar fram och mördar mig,
jag vill ha skulden för min död på mina egna axlar.
Jag är den vackraste prinsessan i världen,
jag är en ängel.
|
|
|
|
