Vindspel del 10 |
”Jag är lycklig. Så jävla lycklig!”
Du log mot mig och dina ögon glittrade. Så stora, uttrycksfulla. Jag besvarade din blick och leende.
”Jag skulle kunna måla hela världen med regnbågen, alltså. Du, jag, vi, här. Allt är så perfekt. Mitt liv är perfekt just nu och jag är helt tillfredsställd!”
Dina ord värmde mig och de gjorde mig så glad. Du hade precis haft en av dina värsta perioder, jag hade suttit med varenda minut, hållit din hand och försökt att inte skrika eller ge upp.
Varje natt hade jag sovit vid din sida, varje dag hade jag gått bredvid och tvingat dig att gå bara några steg till. Och vi hade nått fram till denna stund, tillsammans.
Jag trodde verkligen på att du var lycklig.
Nästa dag fann jag dig död
Jag hade varit rakbladsfri i två månader när återfallet kom. Blondie skulle få barn om en månad. Mitt liv skulle ha en större mening om en månad.
Men den försvann. Natten drog det sista ur mig och förgjorde den lilla elden som Blondie hade tänt i mitt hjärta.
”Isa… Isa! ISA för helvete! Snälla, säg något, säg något! Ambulansen är på väg, de kommer när som helst så stanna hos mig. Jag behöver dig du får inte försvinna. DU FÅR INTE FÖRSVINNA!”
Hennes hand kramade min så hårt att det började sticka i fingrarna. Det gjorde inte ont, men inget gjorde ont längre. Inte ens de spruckna ärren i själen värkte. Allt var perfekt.
Minnena av dig kom och gick i vågor. Blondies vackra ögon var framför mig, men ändå var det din blick jag mötte. Uppifrån, inifrån. Jag vet inte vart du var men jag vet att du såg mig.
Jag kunde nästan snudda vid dina händer.
Men du försvann uppåt, längre och längre bort från mig.
Jag var död. Men jag levde.
Allt var mörkt, men inte så mörkt som det hade varit nyss. Ljusare, som om livet faktiskt var ett ljus. Energi.
Det pep, ljudet var det andra som kom till mig. Efter synen, hörseln, lukten och smaken av järn, började även känseln komma. Det gjorde ont men på ett annorlunda sätt.
Det sista som kom var intensivast, minnena. Ångesten.
”Blondie” viskade jag. Min röst var hes, knappt hörlig.
I mina öron lät det som ett skrik, men det kanske bara var mitt inre som fick panik.
Armen var inlindad och några minuter senare kom en sjuksköterska, jag låtsades sova.
Varje gång hon nuddade vid mig knep jag ihop ögonen av smärta. All kroppskontakt gjorde ont. Det kändes som en intensiv smärta inifrån, som om något i min kropp protesterade mot hennes varma händer. Minnena.
Jag hade fått morfin. Jag hade blivit opererad. De kunde inte rädda min förr så vackra, hud. Den var för trasig.
Jag skulle antagligen bli tvungen att öva upp rörligheten i fingrarna om jag hade någon sådan kvar.
Mina senor var för trasiga, nästan avskurna.
Men jag var inte död.
Jag vaknade utan att förstå när jag hade somnat. Hela tiden hade jag tittar in i väggen, räknat hål i taket, kollat på min puls. Plötsligt var allt det borta och mammas ansikte var framför mitt.
Hennes tårar droppade på min kind. Hennes händer ville inte sluta smeka mitt hår. Hennes ögon ville inte sluta skrika, varför, varför VARFÖR!?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 16 nov 08 - 20:42- Betyg:  | | ååhh, så underbar den är. | | honheterjenny - 15 nov 08 - 21:07 | så himla vacker.
gud så bra |
|
|
|
