På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

- Kärlek, lögner och bekymmer.. del 6

del 6 här nu då :) hoppas ni gillar den, kommentarer uppskattas. Inga smygläsare tack..

Följande dag vaknade jag av att något eller någon smekte mig på kinden. Jag öppnade ögonen och mötte Sylvias oroliga ögon.
- Jenna..Jag hittade denna i din låda, när du sov.. Mumlade hon och höll upp gravididtets testet. Som visade på positiv. Jag spärrade upp ögonen och satte mig rakt upp i sängen, snabbt drog jag åt mig testet och gömde det bakom ryggen. Fast det redan var försent, Sylvia visste, alla visste. Jag var gravid. Jag 16 åriga Jenna, var med barn. Jag kände hur irriterad jag blev, det var väl inte rätt att rota bland andras saker? Speciellt inte utan tillåtelse!
- Hur fan kan du rota bland mina grejer?! Va? Svara! Nästan ropade jag surt åt Sylvia, hon lutade sig lite bakåt och tittade på mig med lugn blick.
- Jenna, ta dig samman. Jag är din mamma och har rätt att veta om allt är okej. Sa hon med bestämd röst, hon la sin hand i min och tittade på mig med en trött blick.
En tår började rulla nerför min kind och strax där på kom fler och fler. Jag grät som ett litet barn, trots att jag inte ville. Sylvia lade sina armar omkring mig, hon puttade mig försiktigt ner mot hennes axel. Jag drog in den välbekanta doften av mamma. Det kändes som om det hade varit flera år sedan jag hade kunnat känna mig liten, Sylvia brydde sig inte fast lite snor och tårar kom på hennes nya tröja. Hon smekte mig på håret och pussade mig på pannan.
- Såja, allt ska bli bra gumman. Du borde ha berättat sanningen med detsamma. Mumlade hon, jag snyftade till och tittade på henne. Hennes ansikte var stelt, trött och oroligt och hennes ögon var trötta och fundersamma. Några rynkor hade bildats i pannan, rynkor av många bekymmer.
- Förlåt mamma, förlåt! Snyftade jag fram, Sylvia log svagt och torkade bort några tårar från min kind. Hon blev allvarlig efteråt.
- Ska du göra abort? Jag tycker du är ju så ung, gumman. Du har fortfarande skola, tänk på din utbildning. Sa hon, jag drog ett darrigt andetag.
- Jag vet inte. Det känns som om jag redan älskar barnet, fast jag inte ens har sett det.. Viskade jag och smekte på magen, som inte hade förändrats så mycket. En suck hördes från Sylvia, hon tittade på mig en lång stund.
- Är Brad pappan? Frågade hon, jag nickade på huvudet och bet mig i läppen. Jag hatade att diskutera sådana saker med Sylvia. Fast det var första gången som vi pratade om vem som var pappan eller om graviditet.
- Jag tycker du ska göra abort, Jenna. Jag tror inte att Brad skulle klara av att ha en bebis, när han själv är ung. Sa Sylvia, jag kände en våg av värme skölja över mig när jag hörde Brads namn. Men strax blev jag smått sur. Brad skulle klara det, han var tillräckligt gammal för att ha en bebis. Han skulle orka, han skulle bli okej. Men frågan var, skulle jag klara mig? Och skulle jag kunna sköta om en bebis?
- Jag behöver tänka i lugn och ro. Suckade jag och reste mig smått vingligt upp ur sängen, jag kände Sylvias blickar i nacken när jag gick till badrummet. Jag tittade på mig själv i spegeln, drog upp tröjan och studerade magen. Hade den inte blivit lite större? Eller inbillade jag mig bara? Jag tvättade ansiktet med kallt vatten och drog handen genom håret, håret var ruffsigt. Jag suckade, aldrig kunde frisyren hållas bra. Plötsligt knackade det svagt på dörren, jag öppnade den. Rosie stod utanför och tittade på mig med bekymrade ögon, hennes kinder var våta av tårar.
- Jag är så hemskt ledsen Jenna, jag ville inte säga sanningen men den bara kom ur mig! Sa hon lågt och torkade bort några tårar från sina kinder. Jag log halvhjärtat mot henne, lade armarna omkring hennes axlar och vilade hakan på hennes huvud.
- Du behöver inte be om ursäkt, syrran. Sanningen skulle ändå ha kommit fram förr eller senare. Mumlade jag och klappade henne lätt på kinden. Rosie slutade snyfta och tittade på mig med tindrande ögon.
- Är du säker? Så allt är okej mellan oss? Undrade hon och lät ivrig på rösten, jag kunde inte låta bli att skratta.
- Jadå, allt är okej. Vi log mot varandra och sedan sprang hon glatt tillbaka till sitt rum, jag slutade le när det värkte till i magen. Med ett stön gick jag till rummet och lade på mig en vit urringad topp och ett par tajta jeans. Sedan sminkade jag mig förskräckligt mycket, lade parfym på och stora örhängen i öronen. Jag skulle ha roligt, jag ville ha roligt så jag slapp tänka på graviditeten.
Efter att ha gjort mig snygg, ringde jag till en kompis som hette Isabella. Isabella var ett år äldre än mig, hade väldigt blonderat hår, stora gröna ögon och hade en fin kropps form. Alla killar ville ha henne och det visste hon själv. Isabella hade legat med väldigt många killar men aldrig blivit gravid. Hon hade haft väldigt tur.
- Isabella här! Sa hon glatt, jag hörde på hennes väldigt glada röst att hon hade druckit smått.
- Hej! Jenna här, ööh kan du och jag typ festa ikväll? Frågade jag med en ansträngd glad röst.
- Visst! Kom till Robin! Hejdå. Sa hon och la på. Robin, en självsäker kille med mörkblont hår och bruna ögon. Jag tog min bruna handväska, stoppade mobilen och pengar i ena fickan och sedan rusade jag till hallen för att klä på mig jacka och skor.
- Jag går ut en sväng! Ropade jag och öppnade ytterdörren.

- Tjena, kom in bara! Skrattade Robin och flyttade på sig så jag kunde komma in i huset. Det var inte så stort, ett litet vardagsrum, ett sovrum, toalett och kök. Vardagsrummet var väldigt litet, ett litet tv och en soffa som var full med ungdomar i. Jag letade reda på Isabella som stod och hånglade med en kille, i ena handen hade hon en öppnad öl flaska och den andra höll hon på att smeka killens nacke. Jag drog försiktigt i Isabella, de slutade hångla och vände sig mot mig. Isabella sken upp när hon såg mig, vi kramade hårt om varandra.
- Hej gullet! Hälsade hon och tog en stor klunk av ölet, jag tog henne under armen och vi gick till köket och satte oss ner på varsin stol.
- Hur är det? Frågade jag av henne och tog emot en oöppnad öl flaska.
- Bara bra, jag lever ju livet! Hur är det med dig då? Sa hon och öppnade öl flaskan åt mig, jag tog en klunk av ölet och njöt när det var kallt.
- Hmm, bra.. Svarade jag och hoppades hon inte hörde det besvikna i min röst. Isabella log stort och klappade mig på armen.
Vi gick och satte oss ner i vardagsrummet med de andra, musiken var på och hördes i alla rum. Jag lutade huvudet mot soffan och drack några klunkar av ölet. En suck hördes från mig, fast jag var här, så kunde jag inte låta bli att tänka på graviditeten. Kunde man verkligen dricka alkohol om man var gravid? Skadade det inte bebisen?
- Äh.. vad fan.. Mumlade jag för mig själv och drack en stor klunk. Isabella lutade huvudet mot min axel.
- Jag mår inte bra, eller jo jag mår bra. Skrattade hon och hennes alkohol andedräkt kom emot mig. Jag log ansträngt.
Vi drack några öl och jag började känna mig smått rund om fötterna. Rummet hade börjat snurra runt för mig.
- Jag måste ha frisk luft.. Mumlade jag och reste mig vinligt upp ur soffan. Allas röster ekade i huvudet på mig och jag tyckte ljudet var högre än förrut. Isabella följde efter mig ut.
Det hade redan börjat skymma och jag undrade vad klockan var. Isabella bjöd mig på en tobak och tände på. Jag drog in två gånger och sedan blåste ut röken.
- Hur är det med Brad då? Undrade Isabella, jag log automatiskt när jag hörde hans namn.
- Bra. Svarade jag och leendet stannade kvar på läpparna. Isabella fnittrade och pekade mot vägen, jag tittade mot vägen och mitt leende slocknade. Brad kom gåendes mot oss, hans blick var arg och orolig, ansiktet var stelt och läpparna som ett smalt sträck.
- Jenna! Får jag prata med dig, ensam? Sa han och försökte dölja sin arga röst, mitt hjärta slog snabbt. Jag gjorde en gest med handen åt Isabella och hon gick glatt in i huset, utan att ha märkt något. Brad kom alldeles tätt intill mig, hans andetag rörde vid min kind.
- Jenna hur kan du göra sådär?! Frågade han högt och tittade på tobaken som jag hade mellan mina fingrar och öl flaskan som jag höll i. Jag tittade oförstående på honom.
- Vad då? Undrade jag och kinderna hettade till, Brad svor långa rader och drog öl flaskan bor från mig och tobaken kastade han till marken.
- Du kan ju inte hålla på sådär! Dricka och röka på samma gång, det skadar ju bebisen! Nästan ropade han och andades snabbt. En tår rullade ner för min kind, jag bet mig i läppen och drog ett darrigt andetag. Mina knän blev svaga och det snurrade runt om mig, Brad lade snabbt armen runt min rygg. Hans blick förändrades till orolig.
- Hur är det? Mår du bra? Viskade han, jag svalde en stor gråt klump och nickade sakta med huvudet.
- Brad.. Förlåt mig, men det har varit så mycket. Jag har oroat mig så mycket för graviditeten och tankarna har bara snurrat runt i huvudet på mig. Sa jag lågt och började darra av kylan, Brad tryckte sina varma läppar mot mina. Jag tryckte min kropp mot hans och lade armarna omkring honom. Jag ville aldrig släppa taget.
- Du är allt jag har, Brad.. Viskade jag, han log mjukt mot mig men hade en bekymrad rynka i pannan.
- Lova mig att aldrig dricka eller röka när du är gravid.. Sa han med en bestämd röst, jag nickade på huvudet och smekte med fingrarna på hans ansikte.
- Jag lovar.. Viskade jag, Brad tog tag i min hand och vi började gå mot hans bil som stod ute på gatan.
- Jag skjutsar dig hem. Sa han.
- Okej. Svarade jag och öppnade bil dörren.
Vi satte oss i bilen och Brad startade, han lade på värmen och jag lade armarna omkring mig för att sluta frysa.

När vi kom hem till mig, stannade Brad på gården, jag satt kvar en stund och tittade på honom.
- Tack. Sa jag, Brad log halvhjärtat och pussade mig på kinden.
- Gå in och sov en stund, okej? Jag ringer dig imorgon. Viskade han vid mitt öra och väntade tills jag hade stigit ut ur bilen och gått in i huset.
Det var tyst i huset, jag tittade på klockan, den var åtta på kvällen. Jag gick till rummet, lade mig ner på sängen och drog ett djupt andetag och tänkte tillbaka på kvällen.
Aldrig hade jag sett Brad så arg. Aldrig hade jag sett honom så upprörd. Jag var tacksam att han hade kommit och varit arg på mig, det bevisade bara att han brydde sig om mig. Ett litet leende kom på mina läppar, jag smekte med handen på magen. Ännu visste jag inte om jag skulle göra abort eller föda bebisen.
- Jag måste fråga Brad.. Mumlade jag för mig själv och slöt ögonen..

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Maade - 17 nov 08 - 17:21- Betyg: