Att vakna på fel sida. |
På morgonen när jag vaknade, kände jag med en gång att det var en sån där morgon när man inte alls skulle. Överhuvudtaget. Bara stänga av väckarklockan och somna om. Men denna dag var viktig. Första dagen på min nya tjänst.
Ont i halsen, täppt i näsan och deg i armarna och benen. Jag kunde inte ens stöna. Jag försökte, men inte ett ljud kom ur min strupe. Jag släpade mig ut till badrummet och givetvis snubblade jag på tröskeln och slog i stortån. Jag lyckades med våld prestera en jämmerligt kraxande svordom och anfölls genast av en våldsam hostattack. Men inte ens det kunde jag göra ordentligt för jag var så hes.
- Aaah, ooh. iiih, väste jag prövande och spegelbilden hånlog åt mig. Efter ytterligare några intelligenta träningsfraser, ansåg jag mig vara mogen för frukost och påklädning. Sedan skulle jag åka till jobbet.
Det var kallt ute. Tjugotre grader. Snoret frös fast i näsborrarna. Jag började skrapa rutorna på bilen. Men sedan hade jag lite otur, för när jag vevade ner ena sidorutan ett ögonblick, för att få bort imman på rutan, så råkade hela vevmekanismen inuti dörren liksom släppa och det visade sig att jag fick åka hela vägen till jobbet med en frisk januarivind i håret... Men jag slapp imma på rutorna.
Med is i tinningarna och eld i halsen anlände jag till jobbet. Försökte sköta mina uppgifter som vanligt och det gick underligt nog ganska bra. Äntligen fikapaus! Jag gick till pausrummet och tog ner en sån där plastmugg med särskild hållare till. Så placerade jag hållaren i muggen. Ett fnissande hördes bredvid mig just när jag hällde i tevatten. Jag suckade och förklarade att så här hade det varit hela morgonen, och vilken tur att hållaren hade hål i sig... Jag minns inte så mycket mer av dagen. Måste ha förträngt den på något sätt. Men jag minns att jag frös på vägen hem också.
Min bilreparatör föreslog att jag skulle sticka ner en skruvmejsel mellan rutan och insidan av dörren, för att hålla rutan på plats. Tills han hade tid att laga den riktigt.
Jo, det fungerade riktigt bra. Man öppnade dörren, fattade tag med fingertopparna på var sin sida om rutan och drog den uppåt. Sedan höll man fast den där medan man stack ner skruvmejseln på insidan. Simsalabim! Rutan hölls uppe! Fast man kunde förstås inte stänga dörren, för då åkte rutan obönhörligen ner igen av smällen.
Så nu har jag skruvmejseln mest till prydnad. Så jag vet var jag har den, säger jag till folk som undrar. Men verkstaden har lovat att ta emot bilen nästa vecka. Tills dess ska jag ligga nerbäddad i sängen.
|
|
|
|
