3. Du är inte trasig, du behöver inte fixas - |
För tillfället är jag inlagd på psyk, och hinner inte skriva så mycket..men jag skriver så mycket som jag hinner
I många år går jag runt och tror att jag faktiskt har vänner, nära vänner, som faktiskt tycker om mig precis som jag är. Det är konstigt, eftersom dom gång på gång bevisar för mig hur fega och jävliga dom egentligen är. Hur falskt och äckligt dom än beter sig, så fattar jag ingenting. Jag anar ingenting. Dumma, dumma flicka.
Min mamma och pappa är skilda, har varit det sen jag fyllde två.
Mamma bor på kurveröd, som är barnvänligt och nästan äckligt idylliskt.
Pappa däremot bor på skogslyckan, som inte är lika passande, men fruktansvärt nära skolan.
Varje dag följer han mig till skolan, eftersom jag inte får lov att gå över vägen själv.
Sedan, när skolan är slut, får jag stå där och vänta på honom så att han kan följa mig hem igen.
En dag glömmer pappa att hämta mig, och jag står där vid vägen och väntar i något som känns som många, många timmar. När jag tröttnat på att vänta bestämmer jag mig, visserligen med en klump i magen, att gå över vägen själv och gå hem till pappa.
Men pappa är inte hemma, och jag sätter mig i trapphuset och väntar. Jag gråter och förstår inte vart min pappa tagit vägen, ännu mindre varför han lämnat mig ensam här.
Efter ett bra tag kommer han tillbaka, orosmolnet i magen släpper en aning.
- Pappa, pappa..vart har du varit?
Han förklarade att han varit ute med bilen och glömt bort sig.
- Typiskt dig, pappa, ler jag mellan tårarna. Du är så himla glömsk!
Vad jag inte vet då är att pappa är sjuk.
Visst har jag märkt att han äter mediciner och så, men annars så förstår jag inte.
En dag åker vi till sjukhuset och ska hälsa på någon moster till pappa.
Hon är sjuk i cancer och ser alldeles förskräckligt bräcklig och svag ut.
Jag förstår inte varför pappa tar med mig och låter mig se en sådan trasig människa när jag bara är sju år. Jag gillar ju inte alls sjukhus, och alla sinnesintryck skrämmer mig.
Jag har börjat utveckla en enorm känslighet mot ljud och ljus som ska komma att förfölja mig hela livet, och där på sjukhuset märks det extra tydligt.
Pappa och hans moster pratar länge och diskuterar saker som jag omöjligt kan förstå.
Dom diskuterar pacemakers och operationer och jag fattar inte att dom pratar om pappa då.
Jag har verkligen ingen aning om någonting.
- Kommer du ihåg den där kvinnan vi hälsade på? På sjukhuset?
- Mhm? Hon med cancern?
- Ja, just det. Hon har gått bort.
- Gått bort?
- Kommit till himlen, du vet.
- Men..varför?
- Hon var sjuk, verkligen jättesjuk. Det är sådant som händer.
- Åh..jaha, vad hemskt.
Det är det andra dödsfallet i mitt korta liv.
Min mamma är adopterad, och hennes ickebiologiska mamma dog när jag var tre.
Därför var pappas moster den andra som gick bort.
Allt jag rör vid går sönder.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | RedOceania - 3 dec 08 - 21:32- Betyg:  | Svårt att smällta, men starkt skrivet. Hoppas du har det bra nu iallafall.
/T | | PsychicPlay - 14 nov 08 - 15:37- Betyg: | du skriver helt fantastiskt & jag förstår om det är jobbigt att skriva det.
Jag läser, oja, lätt att jag gör. |
|
|
|
