På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Pojken i Tjejkläder [Del 6]

Pojken i Tjejkläder

Del 6

Nästa morgon vaknade Benjamin sent på förmiddagen.
Solens strålar brände i hans grusiga ögon och han reste sig motvilligt upp med ett stön. Morgondagens händelser spelades upp framför hans ögon och han vinglade sig fram till dörren.
På nedervåningen var allt stilla. Thorsten var som bortblåst och mamma satt med ett vinglas på sin vanliga plats framför datorn. Benjamin bestämde sig för att lämna henne ifred.
Han fortsatte in i köket och suckade stort när han såg den stora högen disk som stod i diskhon. Plötsligt kände han frustration och ville fråga mamma varför hon inte diskade för en gångs skull, varför gjorde han alltid allting hemma?
Benjamin svalde. Han visste vilket svar han skulle få, han hade redan frågat en gång innan.
”Jag?” Hade hon fräst. ”Varför inte jag gör någonting? Jo, det ska jag tala om för dig!” Slag. Sparkar. Glåpord. ”Jag betalar! Jag ger dig kläder och låter dig bo här! Då kan du väl åtminstone visa lite tacksamhet din värdelösa råtta!”
Benjamin rös och startade med disken. Frustrationen var borta.

-

Senare på dagen ringde det på dörren.
Mamma gjorde ingen ansats att öppna, så Benjamin fick göra det istället.
Trots att mamma verkade vilja bli lämnad ifred idag hade hon ändå snäst åt Benjamin att sätta på sig tjejkläder istället för sina ”vanliga kläder”. Han hade gjort som hon sagt, såklart, och satt på sig ett par jeansshorts och en lillablommig skjorta.
Han öppnade dörren och fick svårt att dölja sin förvåning.
Framför honom stod Mormor.
Han kunde inte röra sig, inte ens hälsa på henne eller fråga varför hon var där. Han bara stirrade på henne som i chocktillstånd.
”Hejsan” Började hon vänligt. ”Hur har du haft det, Benjamin?” Hon log insmickrande, nästan vädjande mot honom.
Benjamin sansade sig lite. ”B-bra…” Stammade han fram.
”Vem är det?” Hörde han mamma från kontoret.
Mormor såg upp och fick någonting bestämt i ögonen. ”Det är jag, Fanny.”
Tystnad. Djup, bultande, spänd tystnad.
Sedan steg, arga, snabba steg. Och så stod de framför varandra, med Benjamin i skottlinjen.
”Vad gör du här?” Frågade Fanny kyligt.
”Får inte en mor besöka sin dotter och sitt barnbarn?” Det fanns inget vänligt i rösten.
”Du är inte min mor!” Frustade mamma. ”Ut ur mitt hus!”
”Olof är död.”
Tystnad igen. Någonting väcktes till liv i Benjamins huvud.
Olof, hans morfar var död.
Ändå kände han ingen sorg, varför skulle han? Han hade aldrig känt sin morfar.
Fanny bara stirrade ut i ingenting. ”Bra. Då kan han brinna i helvetet i all evighet.”
”Säg inte så!” Skrek mormor, hon skakade av ilska. ”Våga inte säga så om din far!”
”Den där jäveln var aldrig min far.” Fanny skrattade rått. ”Jag är glad att han är död.”
Mormors ögon blänkte av sorg. ”Han talade om dig på sin dödsbädd, vet du. Han bad mig att komma hit och be om förlåtelse.”
Fanny skrattade igen, men nu skälvde hennes röst en smula. ”Be om förlåtelse? Den skitgubben förlåter jag aldrig.”
”Snälla Fanny…” Började mormor. ”Han försökte be om förlåtelse, men du nekade honom det. Inte ens nu när han är död… Han älskade dig ju.”
Fannys ögon blixtrade till av ilska och både mormor och Benjamin ryggade tillbaka när hon hötte näven mot mormor.
”Din jävla skitkärring! Du vet fan ingenting! Du kan dra åt helvete tillsammans med din äckliga make! Ut ur mitt hus! UT!”
Mormor grät öppet nu, men hon gick ut genom dörren utan ett ord.
Fanny stirrade på dörren en stund, innan blicken långsamt vändes mot Benjamin igen. ”Och vad glor du på?” Hon slog Benjamin över kinden innan han hann svara.

-

Benjamin stängde dörren så tyst han kunde.
Mormor var kvar. Hon stod lutad mot husväggen utanför deras hus och snyftade.
Han tvekade en sekund innan han ställde sig bredvid henne.
”Åh, Benjamin.” Mormor vände sina tårfyllda ögon mot honom. ”Varför hatar hon mig så? Svar mig inte, jag vet! Åh, jag vet.” Hon fortsatte gråta ett tag till innan hon fortsatte. ”Och ingen respekt mot de döda har hon heller! Stackars Olof, han älskade henne så mycket och ångrade sig ännu mer.”
De stod tysta en stund. Mormors snyftanden var det enda som hördes.
”Tvingar hon dig att ha på dig det där?” Undrade mormor och pekade på kläderna.
”Ja.” Svarade han kort och tittade ner i marken.
”Du är inte som din mor du, Benjamin.” Hon log mot honom och torkade tårarna. Mormor plockade fram ett kuvert och gav det till Benjamin. ”Ta de här, Olof ville att du skulle ha dem.” Hon smekte kärleksfullt hans kind och lämnade honom ensam.

-

Benjamin smet upp på sitt rum igen.
Han sneglade mot kontoret innan han gick uppför trappan.
Mamma satt inte längre med vinglaset, hon drack direkt ur flaskan. Den smällde mot träskrivbordet när hon ställde ner den. Hela tiden snyftade hon, eller om hon skrattade. Det kunde han inte avgöra.
Inne på rummet öppnade han kuvertet. Det var inget märkvärdigt med det, ett vanligt vitt kuvert, men det som fanns inuti fick honom att flämta till.
Femtusen kronor, det var mycket pengar för någon som aldrig haft några.
De enda pengar han hade var på sitt konto och några hundralappar han fått från pappas sida av släkten. Men resten hade mamma tagit som ”vedergällning”.
Tusenlapparna i hans hand var rena förmögenheten.
Han blev genast rädd. Pengarna måste gömmas, var? Var skulle hans mamma aldrig leta?
Han såg sig om. I skrivbordet? Nej, där rotade hon ibland. Under madrassen? Nej, där letade hon också. Då fick han en idé. Han plockade fram sin ryggsäck, i den hade han sin gamla mattebok som han precis blivit klar med samma vecka. Han lade tusenlapparna på olika platser i boken och la tillbaka den.
Hans hjärta dunkade och han kunde inte låta bli att le.
Mamma skulle aldrig öppna hans mattebok, aldrig någonsin.
Det fanns ett brev och ett kort i kuvertet också.
Han tittade på kortet först, och fick en chock.
På bilden stod mormor, morfar och mamma, fast mycket yngre. Mamma såg ut att vara i samma ålder som han själv och strålade av glädje. Håret var uppsatt i två flätor och hon hade en röd klänning med små vita prickar. Mormor log också, hon hade en blå klänning och höll sin dotter i handen. Morfar verkade lika lycklig och höll sin dotter i den andra handen.
Detta måste vara ett semesterkort. Tänkte Benjamin och kunde inte slita blicken från mamma.
Hon verkade så lycklig. Sådan hade han aldrig sett henne förut. Och hon var så lik honom! Det gick kalla kårar längs ryggen varenda gång tanken dök upp i hans huvud.
Han läste brevet, det var kort och rakt på sak och skrivet ganska slarvigt.

Till mitt barnbarn Benjamin
Jag kände dig inte så väl. Du minns mig nog knappt, och önskar jag mindes dig bättre.
Jag och mormor ville hälsa på, men din mor vägrade att låta oss träffa dig.
Om jag hinner dö innan jag lärt känna dig så ber jag om ursäkt.
Jag har orsakat din mor mycket smärta, och jag vill att du ska veta att jag ångrar mig väldigt mycket.
Från din morfar, Olof

Benjamin lade långsamt tillbaka brevet.
Han undrade vad morfar gjort mot mamma, varför var hon så arg på honom?
En suck undslapp honom. Med ens kände han sig mycket trött och ensam. Han önskade att det fanns någon han kunde fråga.
En vän.
Men vem skulle vilja vara vän med en transa?
Hans tankar avbröts när han hörde mamma prata från nedervåningen.
Thorsten hade kommit hem.
De pratade ilsket med varandra, men Benjamin kunde inte höra vad de sa. Han stoppade panikslaget undan kuvertet i väskan och gömde sig under sängen.
Fanny kastade någonting och skrek. Thorsten skrek tillbaka.
Då brast hon ut i gråt.
Plötsligt blev Thorstens röst vänlig och tröstande. De pratade en stund, lågt och mumlande, innan det blev alldeles tyst.
Benjamins huvud dunkade.
Steg i trappan. Inget fnissande, bara hastiga steg. Ljudet av en dörr som slår igen. Tystnad.
Benjamin vet vad de höll på med. Han gjorde en äcklad grimas vid blotta tanken och kröp fram igen.
De skulle låta honom vara ifred.
Åtminstone en stund.

---

Inte så bra del :/ Nog för att det hände ganska mycket men detta kommer säkert ge mig problem längre fram xD
I alla fall, sorry att det tagit så lång tid. Haft lite skrivtorka >_<'
Anyway, enjoy :D

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

vissenros - 1 dec 08 - 21:07- Betyg: