På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

3 bokstäver - KÄR! [3]

Johanna
På sätt och vis var det tur att det var tyska nästa lektion, Malin hade spanska och, på något vis kunde jag bara inte vara i närheten av henne nu.
Jag visste verkligen inte vad som tagit åt mig! Inte ens på dagis hade jag varit "gift" med någon, jag hade verkligen aldrig haft en relation till någon kille på det viset. Inte en enda gång i hela mitt liv hade jag känt det där pirret som man kunde läsa om i var och varannan bok. Jag var helt förvirrad. Så fort Jeremy var i närheten, kunde jag inte tänka klart. Allt blev bara en röra, min hjärna verkade förvandlas till sirap. Jag kände inte igen mig själv! Vad hade den där nya killen gjort med mig? Jeremy&Johanna, jag smakade på ordet, lät fint i mina öron. Sekunden där efter försökte jag säga åt mig själv att vara lite förnuftig, men det gick bara inte! Gud, jag kände ju inte ens killen! Han kanske hade tjej redan! Åh nej, den tanken hade jag knappt tänkt. Tänk om han verkligen hade det! Jag såg hans gröna ögon, fina spretiga blonda hår och de breda axlarna framför mig. Såklart han hade tjej! En kille som Jeremy hade väl överflödigt med tjejer?
Jag hade sett att han pratade med Alicia och Yacmina, såklart de skulle binda honom till sitt lilla poppisgäng och sen skulle han aldrig se åt mitt håll. Svårt att se osynliga. En i mängden. Plötsligt var jag så fruktansvärt trött på att vara en i mängden. Varför? Jag ville att Jeremy skulle se mig, ta mig i sin hand så jag kunde visa Malin; HA! Det var mig han ville ha! Men gud, vad tänker jag?! Herre herre gud, fokusera. Men så dök de där ögonen upp. Och Malin ville ha honom, Malin. Min bästis och..
- Johanna? Köttbullen (min så kallade tyskalärare) tittade frågande på mig över sina glasögon. Puttade ner dem på nästippen och fortsatte; är du riktigt vaken, Johanna? Jag såg mig omkring, måste verkligen ha missat något för en hel del huvuden var vända mot mig.Fan!
- Öhm, va? Nej, jag.. är ganska trött idag, öh, Kerstin.
- Ja-haa, jag ser allt dee ja. Köttbullen puttade upp glasögonen igen. Jag frågade dig en enkel liten fråga. Tja, sånna man får i 6an, om du minns? Köttbullen använde sin överlägsna ton. Kan du tala om för mig vad klockan är? Jag såg mig förvirrat omkring. Klockan? Fick syn på den över dörren och svarade dumt,
- Kvart över 12. Köttbullen suckade. Drog in massa luft i lungorna som fick det att se ut som att hennes lilablommiga skjorta skulle spricka i sömmarna.
- På tyska, kära du!
- Öhum, veirtel nach zwölf?
- DAS UHR IST veirtel nach zwölf! Köttbullen gav mig en idiotförklarande blick och jag nickade. Ja ja, jag fattar! Tänkte jag. Dass och Dass, dra och sätt dig på ditt jävla dass, Köttbullekärring!
Jeremy.. FAN! FOKUSERA!

Jeremy
I Göteborg hade jag läst franska. Det var där jag träffade Sofia. Alla i den här främmande franskagruppen verkade vara långt efter mig. Jag suckade. Hatade att göra sånt som var alldeles för lätt. Jag behövde utmaningar. Det visste jag. Slog upp sidan som skulle översättas och rabblade snabbt igenom meningarna. Lätt lätt lätt. Bla bla bla. Drog handen genom håret och tänkte på hur annorlunda allt var. Undrade hur pappa hade det på sitt nya jobb.
När det gått fem minuter och mina främmande nya klasskamrater knappt tagit sig igenom en tredjedel bestämde jag mig för att söka upp toaletterna och sitta där ett tag. Halvsprang nerför trapporna och mötte en öde korridor. Konstigt, trodde inte att korridorerna kunde vara tomma på den här jätteskolan. Men det kanske inte var så många lektioner som hölls i den här änden av byggnaden? Så hörde jag plötsligt hur någon kom gående. Vet inte varför men av någon anledning stelnade jag till och stannade upp. En halvlång, svarthårig tjej kom gående. Jag synade hennes kropp, så som man alltid gör då man första gången ser någon. Vanliga blå jeans, blå topp. Halvlångt hår, grå ögon. Tja, helt ok. Höga kindben. Tjejen kom fram till mig. Det kändes så underligt, att det fanns så mycket folk som var så obekant, som levde sina liv och som aldrig någonsin skulle få veta vem jag var. Fast såklart, jag var ju här nu. Med lite tur, kanske NÅGON kunde få syn på mig och inte tycka allt för illa om va de mötte. Jag undrar vad tjejen tyckte om mig?
- Hej, sa hon och stannade upp några meter framför mig.
- Hej.
- Det är du som är Jeremy, va? Jag går i din klass.
- Öh, jaha.
- Jag heter Malin. Tjejen, vars namn tydligen var Malin, log mot mig. Ganska vita tänder, kunde jag konstatera. Mina tankar drogs till Sofia, hennes vackra mun. Hennes huvud i mina händer. Jag försökte mota bort känslan av saknad som trängde sig på.
- Okej, vi ses! Jag försökte le tillbaka. Det var inte lätt. Malin nickade och fortsatte förbi mig. Sofia Sofia Sofia. Mina steg verkade viska hennes namn. Fan också.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

jagkanintegunga - 21 mar 09 - 14:16- Betyg: