På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

- Kärlek, lögner och bekymmer.. del 5

del 5 här nu då. hoppas ni gillar den, jag var inte så koncentrerad när jag skrev. Inga smygläsare tack och kommentarer uppskattas.

- Vad du ser deppig ut, älskling. Sa Brad med mjuk röst, han hade kommit till mig på kvällen. Vi satt i soffan i vardagsrummet och tittade på en stå upp komiker. Som inte var särskilt rolig, enligt mig. Jag suckade och mötte Brads mjuka blick.
- Det är en sak, som jag skulle behöva berätta.. Började jag men tystnade, Brad rynkade på pannan och ögonen smalnade vaksamt. Jag bet mig i läppen och tittade snabbt på tv rutan och sedan på Brad.
- Vad är det? Du har väl inte legat med någon annan? Sa Brad tillräckligt högt för att någon i familjen skulle höra, jag lade mitt pekfinger på hans mjuka läppar och tittade med besviken blick.
- Brad, älskling. Hur kan du ens tro något sånt? Du vet att jag aldrig skulle vara otrogen mot dig. Men det är något med mig.. Sa jag och Brad lugnade sig, han smekte mig på kinden och tittade ängsligt på mig. Jag drog ett djupt andetag och suckade.
- Den där kvällen när du och jag hade samlag, ända sen dess har jag mått illa. Och kastat upp, som du märkte när du var här.. Berättade jag och tittade på Brads ansiktsuttryck. Först såg han oförstående ut, men sedan bet han ihop käkarna och harklade sig.
- Du menar väl inte att.. att.. du vet. Stammade han och blev röd om kinderna, hans ögon glittrade till. Jag nickade på huvudet.
- Jag är.. gravid. Sa jag och klappade mig på magen. Illa måendet hade inte försvunnit, graviditets testet visade positivt. Det måste bara vara så. Jag var gravid.
Brad lutade huvudet bakåt i soffan och stirrade upp i taket, all hans färg från ansiktet försvann.
- Förlåt mig, Jenna. Jag skulle ha haft kondom.. Viskade han och strök sig med handen över pannan. Mitt hjärta slog av medlidande.
- Brad, det är lika mycket mitt fel som ditt. Och jag själv, borde ha satt stopp innan det var försent. Sa jag mjukt, Brad tog min hand i sin och tittade på mig. Vi log svagt mot varandra.
- Vi ska klara detta, tillsammans. Viskade han och jag kände en enorm tacksamhet och glädje. Brad var inte som andra pojkar, han stack inte när något sådant här hände. Brad fanns här för mig och vi skulle gå igenom detta, tillsammans.

När Brad hade åkt hem och jag satt med hela familjen och åt kvälls middag, kände jag hur magen knöt sig. Jag andades ojämnare men försökte att äta upp all mat från tallriken. Rosie tittade storögt på mig.
- Mår du bra? Viskade hon så sakta så inte föräldrarna skulle höra. Jag rykte på axlarna och drack lite mjölk. Jens tittade på mig och Rosie, han rynkade fundersamt på pannan.
- Vad viskar ni om då? Undrade han och flinade, jag log ett ansträngt leende och vände blicken ner i tallriken.
- Inget, bara om graviditet! Svarade Rosie glatt, jag stelnade till. Alla slutade äta. Det blev tyst, tystare än i graven. Sylvia harklade sig.
- Varför diskuterar ni en sådan sak? Och inte behöver man viska om sånt. Sa hon och jag mötte hennes blick. Mina kinder rodnade och jag kände hur magen knöt sig mera, klumpen i halsen bildades och svetten började rinna. Jag reste mig snabbt upp ur stolen och sprang till toaletten för att kasta upp.
- Vad ska detta betyda nu då?! Ropade Sylvia surt, jag torkade munnen efter att jag hade kastat upp och tvättade händerna, sedan gick jag tillbaka till köket. När jag satte mig ner på stolen vid matbordet, kände jag Jens och Syvlias stränga och oroliga blickar på mig. Jag blängde på Rosie. Rosie tittade medlidsamt på mig.
- Förlåt.. Viskade hon, jag suckade och mötte Sylvias blick. Hon öppnade munnen men stängde den igen och tittade på Rosie.
- Rosie, kan du gå till ditt rum? Jag och Jenna behöver visst prata om en hel del. Sa hon med en någorlunda vänlig ton. Rosie nickade på huvudet och försvann sanbbt från köket. Det var tyst en stund runt matbordet, jag suckade och lutade mig bakåt i stolen. Jens lade armarna i kors och Sylvia harklade sig med en blick på Jens.
- Jenna.. Har du något att berätta för mig och pappa? Frågade hon och spände blicken i mig, jag svalde snabbt och kände svetten rinna nervöst. Nu önskade jag att Brad hade suttit brevid mig och hållit mig i handen.
- Mamma, pappa.. Jag.. Det är ett missförstånd. Alltså, jag är inte gravid om ni tror det. Orden kom bara ur munnen på mig, jag tystnade och fick dåligt samvete. Varför hade jag ljugit? Det skulle inte bli ett dugg bättre av att ljuga. Jens höjde på ena ögonbrynet och sträckte på sig i stolen.
- Men vad menade då Rosie? Undrade han, mina kinder hettade till.
- Ingenting. Mumlade jag och skulle resa mig upp ur stolen, Sylvia tog ett stadigt grepp om min arm och tvingade mig att sätta mig ner.
- Varför har du mått illa de här senaste dagarna då? Kan du tala om det för mig och pappa? Sa hon och hennes röst var skarp.
- För jag har magsjuka? Svarade jag, men svaret lät som en fråga. Föräldrarna var tysta en lång stund, de tittade på varandra. Sura, misstänksamma och oroliga.
- Okej, du kan gå bort från bordet.. Suckade Sylvia tillslut, jag nickade tacksamt och reste mig uppfrån bordet. Sedan skyndade jag mig till mitt egna rum och slängde mig på sängen. Skuldskänslorna vällde upp inom mig och jag mådde otroligt dåligt. Inte ville jag ljuga åt min egna familj. Åh, varför hade inte Rosie varit tyst? En tår rullade nerför min kind och jag borrade in ansiktet i kudden.
Detta blev svårare än jag hade trott..

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 17 nov 08 - 16:25- Betyg: