2. Du är inte trasig, du behöver inte fixas - |
Jag vet att delarna är korta, men..ah
I början trivs jag otroligt bra i skolan. Jag är överförtjust i att lära mig saker, och lär mig nästan läsa direkt. Jag har alltid haft lätt att lära, och alltid vart väldigt verbal.
Men snart börjar obehaget smyga sig in i kroppen, det känns i magen och i huvudet.
Mina första sju år i skolan blir jag grovt mobbad och trakasserad av mina klasskamrater.
Det är småsaker som tar knäcken på mig. Saker som att vissa låter överfulla glas med iskallt
vatten rinna ner i mina skor så att jag får gå med plastpåsar på fötterna när jag skall gå hem
eller att jag får dra upp min jacka ur toan när någon gjort ett halvhjärtat försök att spola ner den. Jag förstår aldrig riktigt, tror väl att det var så det ska vara.
Jag har en nära vän i nollan, och det är Miriam, men innan vi började ettan flyttar hon och lämnar mig ensam kvar. Det känns förjävligt, och jag vet inte hur jag skall hantera det.
Jag börjar själv vara lite elak mot en ”vän” till mig, vi kan kalla henne Jennie, eftersom hon är lite efter och inte lika verbal som jag. Men jag ångrar mig genast och ber om ursäkt, men det räcker inte.
Hon har en storasyster som går två klasser över mig, och som gärna ställer sig på Jennies sida. Det är något jag sent kommer att glömma, eftersom hennes storasyster även har många vänner och en inte så trevlig pojkvän. Att jag gråtandes har bett om ursäkt till Jennie går dom helt förbi. Mitt ord betyder inte särskilt mycket.
Jag har alltid varit sympatisk och otroligt medmänsklig. Trots att jag själv är utsatt och svag, så dras jag till andra som sitter i liknande situationer och skyr inga medel för att försvara dem.
Det gör mig förstås inte mer populär, men jag känner mig åtminstone bättre som människa.
Intet sagt att det alltid uppskattas av de andra som jag försöker skydda, ibland ser dom min vilja att försvara dom som ett hot mot deras stolthet. Men då kan jag inte låta bli att undra, att var ligger deras stolthet när dom blir trakasserade av andra människor?
Är det verkligen så att man tar vara på sin stolthet bättre när man blir trakasserad och verbalt misshandlad, än när man har någon på sin sida som verkligen gör allt för att försvara en?
Jag vet inte, bryr mig inte. Det är inte vänskap jag söker, det går mig förbi att dom fräser precis lika elakt mot mig som mobbarna gör. Jag bara önskar att dom kunde förstå att vi sitter i samma båt.
Jag sitter i biblioteket och läser i en stor bok om katter när jag får en sko i huvudet.
Vi har två våningar i biblioteket, och personen som kastade skon stod på den andra.
Jag rycker till och får tårar i ögonen av smärtan, kan inte förstå vad jag gjort för fel den här gången.
Dom bara skrattar åt mig och förbereder sig för att kasta ännu en sko.
Jag vill inte visa att jag blir berörd, vill inte visa att jag tar illa vid mig, så jag sitter kvar.
Den andra skon träffar mig i ryggen, men den här gången rycker jag inte ens till.
Okej, andra delen dårå. Ge mig respons, kritik, vad som helst
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | RedOceania - 3 dec 08 - 21:27- Betyg:  | Det är jättebra skrivet!
"Jag bara önskar att dom kunde förstå att vi sitter i samma båt."
Förstod precis hur du menade, och jag kände också så med folk i min klass.
Det var väldigt mänskligt det du gjorde med skorna... de flesta vill inte visa att de tar illa upp eller blir berörda alltså, även fast de blir det.
Skulle handlat precis likadant för några år sen... men inte nu. Skulle nog mest tyckt synd om dem, för att de var så uttråkade och inte visste hur de skulle uttrycka sej, så de var tvungna att uttrycka sej på något sett och så valde de att ta ut allt på en person som visar sej svag.
För det är så enkelt att trycka ner någon som redan är nere, då behöver man inte trycka alls mycket för att påverka personen, och själv känner man att man presterar något och man "uppar" sej själv helt enkelt genom att trycka ner någon annan... osv.
Bra som sagt...
/T | | RedOceania - 3 dec 08 - 21:26- Betyg: | Det är jättebra skrivet!
"Jag bara önskar att dom kunde förstå att vi sitter i samma båt."
Förstod precis hur du menade, och jag kände också så med folk i min klass.
Det var väldigt mänskligt det du gjorde med skorna... de flesta vill inte visa att de tar illa upp eller blir berörda alltså, även fast de blir det.
Skulle handlat precis likadant för några år sen... men inte nu. Skulle nog mest tyckt synd om dem, för att de var så uttråkade och inte visste hur de skulle uttrycka sej, så de var tvungna att uttrycka sej på något sett och så valde de att ta ut allt på en person som visar sej svag.
För det är så enkelt att trycka ner någon som redan är nere, då behöver man inte trycka alls mycket för att påverka personen, och själv känner man att man presterar något och man "uppar" sej själv helt enkelt genom att trycka ner någon annan... osv.
Bra som sagt...
/T | | vissenros - 12 nov 08 - 14:59- Betyg: | Jätte bra :D
Mejla när nästa del kommer :D |
|
|
|
