Flickan ingen visste levde |
Regndropparna föll ner i det kalla höst mörkret, det var ekande tyst ute i staden kiruna. Alla människorna låg och sov sött och mjukt i sina varma sängar som förde dem bort till dem underbara drömmarnas land. Längst ut i den lilla staden fanns det ett litet sönderfallet hus, dörren som av ett under fortfarande satt fast i själva huset, hade en lapp på sig. Man kunde lätt urskilja orden “Vräkning” och “nästa dag”. Innuti detta ruckel fanns det till synes inte en levande själ, men tittade man närmare bakom en soffa så kunde man se hur en liten flicka satt och skakade. Blixten slog ner utanför huset och hon hoppade till och ut från hennes tårfyllda ögon rann det ned tårar som hon själv ansåg var blodfyllda. Innuti detta rum fanns det också och gammal tv och en säng där flickans gamla mormor låg, hon var helt kritvit och andades inte. Hon hade varit död i minst två veckor.
Flickan var inte mer än 15 år och hade ett hemskt förflutet bakom sig. Hon hade varit där och försökt ta hand om hennes mormors och hennes liv i två år nu. Men att lyckats hade hon aldrig ens varit nära. Hon hade försökt att livnära dom på allt. Blad, bark, grus, ja allt. Hungern har ingen gräns. När man plågas av en hunger kan man inte kontrollera sig själv. Överlevnadsinstinkten slås på. Flickan var så tunn att vartenda ben avtecknades mot den alltför stora tröjan. Hon hade inte rört sig på två dygn och hennes kläder var våta av tårar. Hon hade slutat fundera på att stiga upp. I hennes huvud hade allt stannat. Det var som om tiden inte existerade. Hennes minnen hade suddats ut. Hon kunde inte längre se sin mormors ansikte framför sig. Allt var bara svart och tyst. Ingen visste att flickan var där, och ingen skulle sakna henne när huset var små gruskorn bara. Om ändå någon kunde få för sig att gå in i detta hus, om ändå någon kun de komma och se om hon var här. Men i detta fall var det endast en dröm. Döden var nu nära, antingen skulle hon krossas när husets väggar rämnade in, annars skulle hon snart svälta eller törsta ihjäl. Men detta verkade inte ens beröra flickan, allt som betydde något var att bli av med denna smärta. Hon tittade ut mot det lilla smutsiga fönstret och solen träffade hennes blöta gråa ögon, tystnaden plågade henne och hon försökte vara lugn och koncentrerad. Men hon visste att hon snart skulle få höra grävmaskinerna som grävde sig i genom skogen som omringade huset, hon tittade bort mot sängen där mormor låg och sprang gråtande dit, hon viskade i hennes öra att snart skulle allt bli bra och att dem skulle få hjälp. Hon hade inte förstått att mormodern var död, hon var flickans allt. Hon tog mormorns hand och höll den hårt i sina och hörde hur grävmaskinerna kom närmare och närmare, hon grät och skrek för att försöka bli hörd utav dem stora sakerna som för henne var monster. Hennes unna kropp skakade av rädsla när till slut allt blev tyst,
Hon började höra röster därinni från och kunde höra sina egna andetag i tystnaden.
Hon började sakta böja sig frammåt och kikade ut mot fönstret, till en början fanns det ingen där. Men inom bara nnågra sekunder så kom ett mans ansikte fram och kikade in. han tittade helt förskräckt på den lilla varelse han såg sitta undangömd för omvärlden, hon skrek så högt att det hördes in till henne och plötsligt hör hon hur någon börjar banka och slå på dörren. Hon början känna hur smärta bli starkare pga stressen och hon börjar skrika så högt att det knappt hörs när dörren slås upp. In kommer hela grävmaskins arbets laget och går försiktigt fram till henne, hon tittar på dem med stora ögon och gömmer sig sedan bakom sängen. En av männen går fram och presenterar sig som kalle och säger att han ska hjälpa henne, han lyfter upp henne och hon bärs för första gången ut ur huset på fyra år, hon hade glömt bort hur vacker skogen är och hur barr lukten ger en känsla av att vara trygg. Långt borta hörs en ambulans och hon tittar förskräckt på mannen vars famn hon sitter i, han berättar att hon ska få åka till sjukhuset för vård. Hon tittar ned i marken och en gulklädd tjej kommer fram till henne och frågar vad hon heter, hon tänker efter men hon vet inte, hon har glömt bort allt. Hon förs bort till sjukhuset, förvirrad och ensam. I ambulansen ler hon helt plötsligt och tittar upp mot en av ambulans personalen och säger “nu får jag och mormmor leva trygga igen va ? Vi kan baka bullar och läsa ihop, hon är min enda vän” sedan lägger hon sig ner och tänker på allt dem två ska göra ihop.
Men det hon inte vet är att hon är en av dem bortglömda här i världen, någon som ingen känner eller tar hand om. En ensam flicka vars högsta dröm är att få baka bullar med mormor... det kan låta patetiskt för andra, men detta är för många en stor dröm.
|
| Kommentarer | | Nippitippan - 2 apr 06 - 19:19 | | gu va bra!!!! |
|
|
|
