Adrian och jag (kap. 15) |
SORRY ATT DET DRÖJT, men skyller allt på skolan! XD hahah
men här i alla fall del 15
glöm inte att slänga dit en kommnetar ;)
pöss och kjam på er, ni är bäst <333
Kapitel 15
Inne i huset möts jag av tystnad, mörker och en lapp på stolen som Tobias satt på förut. Jag tänder taklampan i hallen och läser den;
”Vi är glada att du är hemma igen älskling,
Det finns några smörgåsar i kylskåpet om du är hungrig : )
Och ditt rum är som det var när du lämnade det, sov gott
Kramar mamma, pappa och Tobias”
En salt droppe av vatten trillar ner på lappen, ett ord smets ut och jag släcker taklampan och går in till köket. I kylskåpet står det en tallrik med tre smörgåsar med gurka, tomat och skinka.
Jag ler.
Tar ut den och sätter mig mörkret vid köksbordet, tar ett bett av smörgåsen och överaskas av lättheten att få ner alla tre. Jag sitter där en stund, själv med den tomma tallriken framför mig och riktigt drar in doften i köket in genom näsborrarna.
Hör jag verkligen hemma här?
Men jag tänker inte mer på den frågan, utan ställer in den vita tallriken i diskmaskinen och går upp för trapporna som knakar tyst när fötterna nuddar den.
Inne i mitt sovrum är allt som vanligt, inget är flyttat är borttagigt. Sängen med lilla lapptäcket är prydligt bäddat, fotografier på byrån bredvid på mig själv och hela familjen samlad och planscherna av Johnny Depp och Beatles intryckt med låttexter som täcker garderoben och halva väggarna.
En värme sprider sig inom mig och kan inte hindra leendet som tränger fram, jag stänger dörren till mitt rum och byter om för att sedan krypa ner i sängen och drar täcket upp till hakan och kryper ihop till en boll. Tittar mig omkring i rummet med hjälp av lampan ovanför sängen, furu skrivbordet full av onödiga prylar och färgpennor utspridda med porslin är täckt med ett tjockt lager damm och små dammtussar sover under sängen tillsammans med papplådor proppade med strunt från lekis till sjätte klass.
Minnen sköljer över och försvinner igen, några hålls hårt kvar men ett vägrar blåsas bort.
Någon som jag inte ägnat så stor tanke på.
Adrian.
Det han gjorde är oförlåtligt och gör ont, men saknaden av honom gör ändå ondare.
I London efter allt som hänt blev han min säkra bubbla jag kunde gömma mig inom, en bubbla där jag kände mig trygg och kunde glömma mitt förflutna för en stund. Nu är den bubblan spräckt.
Och världen utanför kan nu skada mig på alla tänkbara vis, tryggheten är en slingrig väg, inga gömställen finns längre och det hem jag har här får mig bara att sakna det hem jag skapat i London tillsammans med mitt nya liv som då var med Adrian. Nu är han borta och om jag någonsin får träffa honom svider, mycket. Även om jag mer eller mindre bad honom att försvinna ur mitt liv, kan jag inte få honom att försvinna ur mig.
”Adrian, vad du än gör just nu, jag saknar dig.”
Med tårar som klibbar fast somnar jag till slut, en drömlös sömn och kan inte ligga stilla utan att virrars in i täcket.
Adrian
Pengarna är nästan slut och för att spara de sista slantarna begav jag mig ifrån vandrarhemmet. Ensam i mörkret halv ett på natten kurrar magen av hunger, men ignorerar det. Tränger bort alla tankar på mat, det som finns kvar är en bild av Maria. Det enda som får mig att fortsätta gå.
Sedan jag var liten har jag vetat hur man stänger av hungern, det är inte som att trycka på en knapp, nej, det gäller att streta emot med alla kraft och bara bära på en tanke utan just det.
Hur det kommer sig hur jag lät min kropp lära sig något sådant dumt att sluta vara hungrig för en stund började när jag var åtta år då min pappa lämnade oss.
Min pappa var min hjälte, en brandman som sprang in i brinnande byggnader när de som bodde eller jobbade där sprang ut. Jag beundrade hans mod och ville mer av allt bli som honom, men sen en dag i maj gav han mig en kram och sa att man aldrig ska ge upp, att man ska kämpa för något man älskar.
Han kom aldrig tillbaka den dagen.
Jag vet fortfarande inte varför han lämnade oss, men på något sätt trodde jag att det var mitt fel och mamma var ju inte sen med att säga att det också var det. Hon gav mig skuldkänslor jag inte kunde hantera, visste varken ut eller in, min hjälte fanns plötsligt inte där.
Jag gav all skuld på mig själv, fel som inte ens var mina och mamma fanns alltid där och sa vilka fel som var just det, vilket var det mesta som jag gjorde och även en del av andras som hon beskyllde mig. För att straffa mina fel fick jag ibland ingen middag, en gång bara frukost på fyra dagar av sju. Det uteslutade att magen mer eller mindre skrek efter mat, så jag lärde min kropp att skrika lite mindre och efter veckors av träning var mat nästan den enda tanke som inte fanns där.
Självklart lyckades jag få i mig ibland utan att bli upptäckt, men inte alltid.
Nu, i ett främmande land knappt utan pengar letar jag efter en person som är det enda jag har kvar och som jag inte har en jäkla aning vart hon är. Det är som att leta efter en nål i en höstack lika stor som jorden, egentligt mig då.
Jag vet inte vart jag är på väg, vet inte vad som väntar, bara att det finns en bild i mitt huvud och en retur biljett i högra fickan tillbaka till London.
Så nu?
Jag går. Går tills jag inte orkar mer och kanske, kan finna henne.
Maria
När jag vaknar är klockan kvart över tio.
Rummet badar i ljus som strömmar in från fönstret precis till höger om sängen, dammet som ligger nästan som grå snö över alla prylar i rummet syns tydligare nu och min gamla docka jag fick av min moster i sex års present stirrar tomt framför mig. De bruna lockarna påminner om henne, min moster alltså, hon hade också sådana fina långa lockar som glänser. Men slutade glänsa när cancern kom, det var som hela hon gick in i en mörk grotta.
Tretton månader efter diagnosen avled hon, trettiofem år gammal.
I flera minuter stirrar jag tillbaka på dockan, men slutar då jag hör skrammel från nedervåningen och kliver ur sängen. Det känns så konstigt att vara tillbaka igen. De nakna fötterna nuddar det nöta trägolvet, lite smuts fastnar och jag öppnar min garderob. Planscherna av Johnny Depp och Beatles finns även på insidan i garderoben, mina fingrar löper över klänningar som hänger på rad. Mjukt tyg dansar under fingerspetsarna, blundar och ser små barn ben springa över asfaltsvägen tillsammans med två andra och fyra tassar. En ljus rosa tunn klänning fladdrar, min gamla hund Matts springer glatt bredvid mig och Tobias skrattar änglalikt.
Snart öppnar jag ögonen igen, min hand stannar vid en knä lång mörkgrå klänning. Den glider lätt över huvudet och sätter sig som gjuten på kroppen.
Nakna fötter trippar ner för trapporna, men stannar snabbt halvvägs. Vänder.
Försiktigt på tå närmar jag mig Tobias rum, dörren står lite på glänt och så tyst jag kan öppnar jag den lite mer. Där inne är det däremot mörkt, de svarta tunga gardinerna skymmer solens strålar men genom dunklet kan jag ändå se han sova med täcket som ligger ända upp till öronen på honom.
Andetagen är tunga, jag ler och stänger dörren med mjuk hand.
Varför jag ville se om han var där vet jag inte, men bara veta att han fanns där spred en konstig känsla i kroppen. Snabbt trippar jag återigen ner för trapporna, väl inne i köket hittar jag mamma i färd med att baka bröd. Doften av bröd i ugnen, mammas rosiga kinder och mjöl på bordet är en härlig syn. Det slår mig även att det bara är hon som är mest glad att jag är. I pappas ögon skulle jag lika gärna kunnat vara död och Tobias verkar nästan undvika mig nu.
”Jobbar inte du?”
Frågan bara dök upp. Mamma vänder sig snabbt förvirrat om, tittar på mig men mjuknar till i ögonen. Sedan ler hon.
”Vad fin du är gumman, klänningen passar så fint på dig.”
Mamma ler med hela själen vilket smittar av, sätter mig på en stol vid köksbordet och smakar på det ny bakta brödet och ställer frågan igen.
”Ska inte du jobba?”
Mamma tittar upp, stannar till för en sekund men ler sedan igen.
”Jag har ledigt just nu, för några dagar bara. Pappa är sjukanmäld några månader framöver och Tobias börjar skolan om två veckor.”
Utan att direkt ha bett om vad alla gör hemma, drog hon ändå upp det. Jag sväljer en bit bröd, tvingar ner det och att prata tar emot nu. Men jag måste få veta.
”Mamma, hur mår pappa egentligen?”
Klumpen i halsen växer, tårarna tränger fram då mamma vänder sig helt om med blanka ögon och är tyst i säkert två minuter. En jobbig tystnad som hänger kvar ytligare några sekunder tills hon lägger ifrån köksredskapen från händerna och torkar bort mjöl från.
Drar ut en stol framför mig och fattar tag båda mina händer, några vita mjölkorn fastnar i huden. De varma blåa ögon ser in i mina.
”Gumman, älskling. Din pappa tog detta mycket hårdare än någon annan, han knäcktes. När vi fann din tomma säng den morgonen gjorde du oss oroliga och när du inte fanns någonstans i huset eller i skolan blev vi rädda, men tog det inte på så stort allvar fören vi efter flera timmar fortfarande inte fått tag på dig på mobilen. Pappa ringde polisen, och utredning tog fart efter bara några timmar. Gumman, min underbara saknade dotter, det tomrum du lämnade kvar sitter än kvar i honom och Tobias mådde hemskt under en period. Jag själv gjorde vad jag kunde, försökte hålla alla uppe, men jag kan inte ljuga med att jag också höll på ett par gånger falla in i oändligt mörker. Men på något sätt hade jag en känsla, en känsla av att du fanns där ute och levde. Vi, jag, gav aldrig upp hoppet.”
Hon tystnar, tårarna faller ner från hennes vackra ansikte och mina egna tårar droppar ner till golvet och blandas med hennes.
”Jag ville inte skrämma er, förlåt. Jag… Jag visste bara inte… Jag visste bara inte vad jag skulle ta mig till.”
Min röst håller knappt och mamma kramar om mina händer, ser på varandra.
”Varför gav du dig iväg? Var det jag, pappa, skolan…”
”Nej mamma, inget av dem.”
”Men vad var det då? Du vet att du kan prata med mig, jag är inte arg, bara glad att du är hemma.”
De blåa ögonen tittar rakt genom mig, vill berätta men hon skulle aldrig förstå. Bara skicka mig till psyket, speciellt om jag fortfarande inte vet vart jag har mina känslor till min bror.
”Jag… Jag kan inte.”
Svarar jag till slut, mamma torkar bort sina tårar och ser sårad ut, men kramar mig sedan.
”Vi älskar dig, glöm aldrig det. Pappa gör det, han har bara inte förstått att hans fina dotter kommit hem.”
Viskar hon med tårar i rösten och blöta kinder, jag kramar hårt tillbaka.
”Jag älskar er också.”
____________________________________ ____
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | joethelover - 15 nov 08 - 22:36- Betyg:  | | Sååå himla braaa!!! <333 Den är med svenska riktiga ord: FÖR HELVETES JÄVLA SKIT BRA!!! ;) <3333333333333333333333333333 | | tjoh - 11 nov 08 - 21:02 | ah!!! herregud så bra!! :D
Du bara MÅSTE låta Adrian hitta henne! Annars blir jag arg :D
du skriver sjukt bra!
men det visste du nog redan :D |
|
|
|
