På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

McDonald och blivande tonårsmammor del 25

Har just nu enormt mycket att göra i skolan, sorry, att lägga ut den här tar mer tid än vad jag egentligen har... Därför skickar jag inte runt mess om den här förens på torsdag eller söndag då jag har mer tid. Ville bara få upp den här när jag satt vid rätt dator. Ha en trevlig vecka!

Tunga moln hängde över oss och hotade att släppa ner massvis med regn när en mörkgrön Volvo svängde in på grusvägen framför huset och stannade. Knappt två sekunder senare flög en fyraårig pojke ur bilen och in i famnen på farmor som skrattade glatt.
”Hej mormor Charlotte,” sa han in i hennes öra och kollade sedan på mig som stod bara en halv meter bakom farmor. ”Mamma, mamma, hon har också fått en bebis i magen,” sa han till sin mamma när han släppt taget om farmor och pekade på mig.
”Peka inte, ” viskade hans mamma i hans öra innan hon nickade, ”ja, hon ska också få en bebis.”
”Tove, var la du presenten någonstans?” frågade en man som stod på andra sidan bilen. Han var lång och smal, ansiktet var avlångt och hans läppar var små, på huvudet hade hans mörkblonda hår redan börjat glesna.
”I backluckan, precis som allt annat,” ropade Tove tillbaka utan att vända på sig. Sedan såg Tove på mig och rätade på sig innan hon i två långa steg gick fram till mig och kramade mig hårt. ”Hejsan ungen, ” sa hon och skrattade, ”det var länge sedan.”
”Ja, ett år?” Tove nickade till svar och la sina händer på axlarna på den lilla pojken som flugit ur bilen tidigare.
”Det var väl på Max treårs dag,” svarade hon, det var ingen fråga utan bara fakta.
”När fick du en bebis i magen?” frågade Max och såg upp på mig med klarblå ögon och jag kunde inte låta bli att le.
”Svårt att säga,” svarade jag.
”Lena ska också få en bebis, hon säger att den kommer snart,” berättade han för mig sakligt.
”Lena är hans dagisfröken, ” förklarade Tove, ”och enda sedan han fick reda på om den lilla bebisen ville han att jag också skulle få en bebis i magen,” sa hon till mig med ett leende.
”Mhm,” svarade Max och höll med. ”Mamma säger att jag kanske kan få bli storebror om några år, men först måste hon gå klart i skolan och så ska hon jobba, som Lena har gjort.”
”Precis,” log Tove.
”Hej Melanie,” hälsade Toves man när han stannade bredvid Tove.
”Hej Tom,” hälsade jag blygt och slog ned blicken.
”Stå inte här och sega nu, regnet kommer att falla rakt på er,” muttrade farmor efter ett tag och började gå mot huset igen. Jag vände mig om och gick efter, och den nyanlände familjen gick efter mig.

”Lena säger att man kan kolla om bebisen är en tjej eller kille fast man inte kan se den,” sa Max till mig när vi satt oss ned för att fika. ”Hon kan se genom huden och se bebisen!”
”Wow,” sa jag med stora ögon. Tänk att om fyra år så kanske jag sitter så här med min son eller dotter, och precis som nu så skulle ingenting annat betyda utom mitt barns fantasier om världen.
”Hörru, Max, ” sa Tom plötsligt och vände Maxs uppmärksamhet mot honom, ”ska vi gå och hämta Melanies present, eller vad säger du?”
”Ja,” skrek Max och hoppade ner ifrån sin stol och mot dörren. Jag såg förvånat upp på Tove som log brett.
”Varför…,” började jag men fick inte ut något mer.
”Du fyllde ju sexton nyss, det är något att fira, föresten är det något jag tror du kommer att behöva,” sa hon med en axelryckning.
”Mellan, Mellan, ” ropade Max utifrån, ”kom!” Jag ställde mig upp och kollade på mamma och pappa som satt vid andra änden av bordet, men båda såg lika förvånade ut som jag, och ställde sig upp de med och gick bakom mig.
Väl ute på gården så märkte jag att det duggregnade, men där mitt på planen stod Tom och Max med stora leenden bredvid en marinblå barnvagn. I den stunden visste jag inte vad jag skulle göra eller säga, och stannade tvärt nedanför trappan från huset och stirrade på alla tre. Mamma sköt förbi mig med ett uppskattande ”ååh”, och pappa gick tyst efter med händerna nedgrävda i byxfickan men med ett leende i ansiktet.
”Men ni kan ju inte… tänk om du blir…,” mamma började svamla halva meningar medan hon såg mellan Tove, Tom och barnvagnen.
”Det blir inga mer barn på minst fem år, och då tror jag att Mel har förbrukat den tillräckligt, ” förklarade Tove, ”så tänkt det som ett lån.”
”Tack,” sa jag tyst, men ingen hörde mig. En jätte fin barnvagn. Jag skulle inte behöva lägga ut enormt mycket pengar på en barnvagn, eller köpa en begagnad jag inte visste var den varit. Långsamt gick jag fram till den och kände på det mjuka tyget som omgav vagnen, sedan vände jag mig mot Tove och slängde armarna om henne.
”Tack,” upprepade jag, men denna gången hörde hon.
”Allt för mini kusinen,” skrattade hon lätt.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

spektakel - 14 dec 08 - 18:12- Betyg: