På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

3 bokstäver - KÄR. [1]

Johanna
Ni vet de där personerna, som ingen riktigt bryr sig om?
Ni vet, inte så att de är mobbade,
de bara, liksom räknas inte.
En sån är jag.
Jag går i 9an på en skola där det finns hur många elever som helst, ni vet sådär så man ser folk i korridoren, och inte vet ett smack om dem.
Det finns det populära, alla känner såklart till dem.
Men, tillbaka till mig och mitt lilla patetiska liv.
Jag är 16 år.
Det är vårtermin i 9an, precis i början.
Jag har många kompisar, bland de andra "obetydliga".
Jag, har aldrig varit kär,
fram tills nu..

Jag och Malin gick korridoren fram med våra absolut överfyllda pärmar krampaktigt mot bröstet och försökte desperat hålla alla papper på plats. Korridoren var proppfull.
På bänkarna utanför kafeterian satt -som vanligt, Alicia och Yacmina, de smackade på sina tuggummin och slängde förtjust med håret.
Jag tittade åt ett annat håll. Blev alltid äcklad över att två människor kunde bli så perfekta. Malin tittade menande på mig samtidigt som hon försökte hejda pennskrinet från att falla i marken, hon lyckades med nöd och näppe.
Framme vid skåpet slängde jag in alla mina böcker så snabbt jag kunde, som att jag inte kunnat hålla i dem så mycket som en halv sekund längre.
Snabbt bytte jag skrivhäften och läsböcker och smällde igen dörren. Ryckte i nyckeln, låset kärvade jämt och jag hade inte riktigt fått in någon knep för att få det att funka än. Jag sparkade till lyckan med foten och fick ut nyckeln. Malin och jag reste oss ännu en gång.
Stressade insåg vi att lektionen började om en minut och att salen låg i andra änden av byggnaden och att korridoren var överfylld av folk. All stress gjorde mig tokig!
Vi sicksackade oss fram mellan alla andra elever som absolut var tvugna att stå mitt i vägen och drällde så småningom in i klassrummet 3 minuter försenade.
Vår mentor, Ann-Sofie, såg på oss med sin allra strängast blick.
- Som jag just sa, har vi en ny elev här i klassen.
De som var här i tid fick just reda på att han heter Jeremy och ska gå här terminen ut! Hon tittade menande på oss.
Genom dörren klev just en lång, smal blond kille. Genast gick en stöt genom mig som fick allt annat att blekna. Plötsligt helt utan självkontroll mötte jag hans blick och konstaterade att hans ögon var de grönaste jag sett och hans läppar de allra välformade och vackrast jag skådat.
Allt var plötsligt helt annorlunda.

Jeremy
Det var många gånger jag packat alla mina grejer i lådor och lastat dem i flyttbilar. Den senaste tiden har jag inte ens brytt mig att packa upp allt onödigt skräp som jag inte alls behöver, bara stuvat det under sängen i väntan på nästa flytt.
Den kom aldrig senare än ett år.
Men den här gången hade jag nästan glömt alla dammiga kartonger och hur det kändes att ge sig av.
Vi hade bott i Göteborg i 3 år. Jag hade börjat högstadiet där, och jag trodde faktiskt att jag också skulle få gå ur där.
Löjligt, vad fel man kan ha.
Hemma i Göteborg bodde min flickvän Sofia, världens underbaraste.
Jag bestämde mig att flytten skulle bli en ny start, glömma allt det där man gör med sin klass sista terminen i 9an, och anpassa mig.
Jag heter Jeremy, jag är 16 år och jag och min pappa är på flykt igen.

När jag öppnade dörren satt där en hel drös elever. Säkert 25 stycken. Så stor var ingen klass i Göteborg.
Jag hade snabbt insett att den här skolan var så mycket större än jag väntat mig.
Snabbt blickade jag ut över alla, mötte ett par nyfikna ögon.
Ann-Sofie, min nya mentor stod där framme. Jag och pappa hade träffat henne några dagar innan. Hon verkade trevlig och log inbjudande mot mig. Jag nickade och kände mig lite bortkommen.
- Ja, här är altså Jeremy, sa hon.
Shit, jag hade nästan glömt bort hur det kändes att bli presenterad sådär! Jag som varit proffs på det för inte alls länge sen. Det var sorgligt att den där meningen var så välbekant.
Jag gick fram mot henne, det var så det fungerat på alla andra skolor.
Klassrummet var ljust, bänkarna stod placerad i 3 rader på led. Bänkarna delades två och två. Det var ingen som hade en ledig stol brevid sig, konstaterade jag. Både bra och dåligt, ofta satt tönten själv, det visste man ju.
En massa obekanta ansikten stirrade på mig. De flesta rätt ointressant.
Ann-Sofie pekade ut en bänk åt mig och jag satt mig.
Jag försökte föreställa mig att jag var tillbaka i Göteborg och att Sofia väntade på att jag skulle sluta och komma och möta mig.
Fan också.

Kanske en konstig del, jag vet inte?
Kommentera både bra och dåligt!
NU NÄR JAG SUTTIT OCH SKRIVIT DET HÄR,
TKR JAG ATT DU SLÄNGER EN KOMMENTAR!
:D

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

viunderregnmoln - 24 mar 09 - 15:19- Betyg: