*~Novelltävlingsbidrag till KiLLPAiN~* |
*skratta åt rubriken*
well, aa x"D
Jag orkade inte bry mig så mkt o;
Och försök respektera att jag inte orkade renkolla om jag hade satt "" och "" ordentligt osv , balblabal -.-
well, here it goes, i hope you guys enjoy ;b
Flickan såg hur vattnets vågor slog in mot stranden. Hon vilade sig på klippan, och låg på mage.
Musiken som spelades i hennes öron hördes även en bit från öronen, högsta volym, ville inte höra omgivningen.
Trots att det var varmt ute så hade hon färgat svart hår som spretade lite åt olika håll tack vare hårspray, randiga vantar och långärmat. Hon hade en röd rutig kjol med nitbälte som gick runt hennes midja, och svarta leggings för att dölja ärren på hennes ben. Hennes ben korsade varandra, och fötterna slog ihop. Conversen. Svarta, precis som hennes själ.
Hon önskade att hon fick ha en människa i sin närhet, kunna vakna med en alldeles varm känsla inom sig.
Men alltid samma kalla känsla, samma obarmhärtiga känsla som alltid: Jag lever än.
Hon nynnade med i låten, lade sig på ryggen och såg upp mot himlen istället. En klar blå himmel, utan ett enda moln någonstans.
”Fan vad varmt” suckade hon, trots att hon inte hörde sig själv. Det var en obehaglig känsla, att inte höra sig själv prata, men på senaste tiden har hon inte brytt sig.
Ingenting betydde något stort för henne, utom en sak.
Döden.
Hon ville dö, hon skulle dö, men någonting hindrade henne. Hon vågade inte, hon var rädd.
Rädd.
Vad skulle hända? Vad skulle komma? Om hon dog alltså.
Hon orkade inte med verkligheten, orkade inte drömma sig bort till en annan värld, hennes värld.
Hon ville försvinna från verkligheten, till sin egen värld, för att sedan träffa alla gamla vänner, sin far och bror.
Musiken stoppades och en annan låt började spelas på en lägre nivå, och mobilen började vibrera. Någon ringde.
Hon fällde upp sin mobil, och svarade:
”Hallå?”
”Kom hem.”
Det var hennes mor, Karolin.
En stöt i magen, och rädslan uppenbarade sig än en gång.
”Men mor…”
”Inga men, kom hem.”
Klick…
Flickan suckade, både irriterat, reste sig upp, och började vandra med långsamma steg hemåt. Blickar slet sig från den sysselsättning människorna på gatan gjorde och började stirra på flickan.
Sluta stirra, vad tror ni jag ska göra? Hoppa runt som en apa? Ni skulle fan stirrat sönder ögonen om ni sett alla ärr. Var glad för det. Sluta stirra då. Sluta!
”Det tog tid” sa Karolin med en ganska låg röst.
”Förlåt, men…”
Det brände till på flickans kind. Tårarna började rinna, smetade ut hennes smink, och hon fällde svarta tårar.
”Upp på ditt rum, utegångsförbud. En vecka. Upp då. Nå?”
Hon blickade ner mot golvet, och gick upp för trappan med tunga steg.
Mor, varför ska du vara så besviken på mig? Tror du jag blir mindre deprimerad då? Va?
Kan du inte bara vara snäll mot mig, precis som vi hade innan… innan allting förändrades? Innan… innan far och bror dog.
Trodde du att jag skulle fortsätta vara glad? Lika glad som jag var innan?
Visste du att jag förmodligen stod närmare far och bror än dig. Mycket närmare. Du var alltid den som var tillbakadragen, alltid den som låg i soffan och såg på TV medan vi andra hade roligt tillsammans. Vi skrattade, vi lekte, vi… vi var en familj, medan du var… en bekant.
Sluta vara sådär besviken på mig, jag blir bara besviken på dig. Det leder ingen vart.
Det gör mig bara olycklig.
Sluta mor, sluta, sluta, sluta! Jag vill inte. Jag vill inte mer.
Sluta…
”Det är ditt fel att det går åt helvete på jobbet!”
De hårda stegen upp för trappan hördes tydligt, och det kändes i magen hur hon började må illa.
Inte… inte igen.
Dörren till hennes egna rum smälldes upp, och en blossande röd kvinna steg in. Det mörkblonda håret var kort, och hon hade en kurvig kropp.
Utseendefixerad eller vadå?
”Det ska du få igen för!”
Slag emot magen, hårt. Flickan började gråta, kippade efter den dyrbara andan.
Mor, snälla, sluta!
”För helvete, försvinn ur mitt liv din jävla misslyckade unge!”
Sparkar, slag, knuffar, drag.
Mor, du sårar mig!
”Ditt fel!”
MOR! Lyssna på mig, SLUTA nu!
En spark träffade flickans revben, ännu en spark i hennes mage. Hon tappade luften, såg med stora ögon på sin mor.
En knuff och hon föll baklänges och slog huvudet i skrivbordskanten.
Orden Ditt fel ekade i hennes huvud. Ditt fel, ditt fel… ditt… ditt… fel… misslyckade unge… försvinn… ditt fel…
Luften kom aldrig, och flickan stirrade på sin mor med tårar rinnandes ner för ögonen.
Smärtan var oerhörd. Stark. Obeskrivlig.
Mor, även fast du gör detta, så älskar jag dig mest av allt på hela jorden…
Med det svarta håret över halva ansiktet som för en gångs skull inte var sminkat, blodet som rann ner för bakhuvudet, och blåmärken över hela kroppen så såg man hur flickan verkligen led, fysiskt och psykiskt. Smärtan i bröstet, smärtan i magen, smärtan i hela psyket tog slut på hela energin.
Flickan fick in luften i lungorna igen, men när hon andades ut så stannade tiden upp.
Flickan stirrade utan att se.
Men ner för hennes kind föll en tår sakta ner.
En svart tår, utan blandning av smink.
Hennes själ hade läckt i åratal, och nu letar den sig ut.
Julia Vikström, 14 misshandlades till döds av misstänkt sin egna mor.
Flickan har vid flera tillfällen varit till socialen och pratat med psykolog.
Hon har vid flertal gånger enligt upplysningar haft ont i kroppen, och
polisen misstänker misshandel sedan en tid tillbaka.
Kanske efter då hennes far (Roland Vikström) och brodern (Harry)
mördats efter en tid då de var spårlöst försvunna började detta
pågå. Vi finner en flicka på skolan som gick i samma klass.
- Hur ser du på mordet?
- Det är ju jättehemskt, speciellt då det händer en klasskamrat,
men i och för sig var jag inte ens vän med henne. Det är ju förstås
synd om henne, och man blir ju lite upprörd och så, men kanske var
det även hennes fel att hon inte sagt något till någon?
- Menar du att hon borde tagit modet och berättat till psykologen och skolkuratorn?
- På sätt och vis, jag tror ingen hade velat att detta skulle hända. Inte ens hennes mor.
- Hur menar du?
- Jag menar att även om hon var den mer utstötta i klassen, även jag gjorde fel, så borde hon förklarat till någon, liksom, för att få ett slut, förstår du? Inte tigigt och lidit, utan släppt ut allting och få ett slut.
- Men tror du inte att hon ville, men inte vågade?
- Jo, visserligen, det är förmodligen inget man vill att hela världen ska veta… Men ändå.
Den 4 juli hålls begravningen för Julia Vikström.
Mamman häktas och med sannolika skäl misstänks för misshandel på minderåring och familjemedlem.
--
well, thats all.
pzzoutman "-
(vet inte förresten om det blir "mamman häktas" osv -.- x"D men försök visa förståelse att jag inte hängde med i SO:n x"D)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | belive11 - 25 jul 09 - 20:16 | | den var jätte bra! | | hanochhon - 22 nov 08 - 22:49 | Jätte bra skrivet :) Annorlunda och stark .
bra <3 | | Tiggarflikkan - 14 nov 08 - 18:15 | | Åhh, den var ju sjukt vacker... | | xmigurushii - 11 nov 08 - 07:11 | | fin. *tårar* | EnJulia - 10 nov 08 - 19:47- Betyg:  | | jag tyckte den var sjuuuuuukt bra , och ja .. det var tårar genom hela läsningen you're amazing :) <33 |
|
|
|
