Vindspel del 8 |
Natten var kall och jag kände hur den slet värmen ur min kropp. Tvingade mig i underläge så jag kunde be på mina knän om värme. Då skulle kylan skratta rått och krama en iskall hand runt mitt hjärta. Mörkret hade tagit dig, min värme. Du var min värme
När jag vaknade var det snö. Ett riktigt snötäcke och inte bara en frostfilt.
Blondie låg i sängen och hennes mun var öppen. Händerna vilade på magen. Åttonde månaden. Jag var nästan rädd för att sova bredvid henne ifall jag skulle armbåga henne i sömnen. Men hon ville inte att jag skulle gå. Hon hade ingen annan nu.
Hennes rum var inte som man kunde tro. Blondie, tjejen som folk kallade fjortis, slampa och numera hora. Först ropade de efter henne men nu viskar de till varandra istället. ” ser du den gravida horan. Jävla äckel”
Hon hade slagit ut en tand på en annan tjej så nu vågade ingen ge sig på henne.
Tillsammans hade vi lagt en stinkbomb i tjejens skåp. Blondie blev inte avstängd men stannade hemma ändå.
Väggarna som omringade oss var militärgröna och fulla med utklippta bilder från tidningar.
Över och runt om kring hennes säng höll hon på med ett nytt konstverk. Där satt flera bilder på oss, många på mig och ultraljudsbilderna på hennes lilla dotter. En perfekt bebis. Inga problem alls.
Hippie inspirerade bilder satt runt om kring, blommor i alla regnbågens färger, tidningsartiklar, klistermärken. Allt möjligt.
Hon var en konstnär.
”Isa, du ser trött ut. Varför sover du aldrig?”
”Det är för kallt… Det ska ju vara vår! Det är Mars!”
Döden har tagit min värme, döden har tagit min värme, döden har…
”Du saknar honom. Jag ser det i dina ögon, åh älskade Isa!”
Jag tog tag i hennes händer och log svagt mot hennes oroade ansikte.
”Jag börjar acceptera det nu. Fast jag kommer nog aldrig förlåta mig själv.”
”Det var inte ditt fel, Isa”
”Men det var mitt ansvar!”
Blondie tystnade. Sedan förde hon mina händer mot sin mage.
”Det här, är mitt ansvar. Men han var inte din bebis. Han var vuxen nog att inte lägga tyngden på dig, det gjorde han inte. Ingen klandrade dig. Aldrig i livet! Det var därför han aldrig pratade om sina känslor, han ville inte att du skulle ta hans smärta. Han ville aldrig att du skulle ta över den”
”En del av mig hatar honom för det han gjorde. Så själviskt, säger folk som inte bryr sig! Men vi är lika själviska som kräver att han ska stanna kvar fast varje sekund är som ett piskrapp i själen.”
Vi kramades en lång stund. Allt var tyst.
Förskräckt ryckte jag till när hennes mobil plötsligt vibrerade och började ge ifrån sig ljud.
”Hallå”
Blondie tystnade och släppte taget om mig.
”Jo… Visst… Det skulle vara… ja, kom du!”
Jag tittade förvånat på henne. Hon vacklade lite och satte sig ner.
”Det var pappan. Han ville prata. Efter ett halvår börjar han äntligen fatta att han ska bli pappa”
Jag log mot henne och till slut log hon tillbaka.
”Shit! Jag måste göra mig i ordning, han kommer ju när som helst!”
Plötsligt började hon gråta.
”Isa, jag är inte redo för det här! Tänk om jag inte klarar av det! Jag kommer bli världens sämsta mamma!”
”Aldrig i livet! Du är som en extra mamma för mig! Du tar alltid hand om mig, tröstar, lyssnar. Om det är någon som passar som mamma är det du!”
Blondie som alltid varit stark, säker och självständig, hade släppt in mig. Nu var våra dörrar vidöppna mot varandra. Nu kunde vi använda samma nyckel.
Den dagen förstod jag också att hon inte var en supermänniska.
Jag hade tyngt henne med mina problem, så som jag lovat mig själv att aldrig göra. Det gjorde mig rädd. För jag vet, har erfarenheter av, inte ens den starkaste människan kan bära allas stenar i sitt hjärta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 15 nov 08 - 19:30- Betyg:  | | man vill inte sluta läsa... den är så bra ^^ | | jeba1215 - 12 nov 08 - 20:20- Betyg: | | =) bäst | | sonix - 10 nov 08 - 19:01- Betyg: | | Åh ... |
|
|
|
