Vindspel del 7 |
”Älskling? Älskling vakna! Varför vill du inte svara… Varför kan du inte för en gångs skull vara ärlig och… Fan, kan du aldrig prata och vara ärlig!?”
Men du var tyst. Som om du var död, och kanske var du nära. Men du kunde aldrig bli lika död som jag var inombords. Du hade ett hjärta, du hade två. Mitt hjärta slog i din kropp och jag kände varje slag som smärta genom ryggraden. Jag var helt beroende av dig.
”Helvete!”
Första gången de blå ljusen blinkade var jag hysterisk. Jag kunde inte sluta gråta, och jag tryckte mig förtvivlat mot kvinnan som försökte trösta mig. Alltid en kvinna.
Men jag förblev tröstlös...
Jag måste ha somnat för allt var mycket ljusare när jag blinkade till. Mitt te var kallt men mina händer höll fortfarande ett krampaktigt tag om koppen.
I ett par sekunder hade du varit vid liv, du hade suttit mitt emot mig och lett ditt speciella sneda leende. Det var ju dina händer jag hade tagit tag i, men nu var det bara en kall kopp där du hade varit. Jag hatade drömmar.
Min rygg var stel och det enda jag ville, var att sträcka ut den och ligga hårt och kallt.
”Isa, vad i…” Blondie fnissade och jag slog snabbt upp ögonen.
Vart var jag? Det kändes fel.
”Varför ligger du och sover på köksgolvet, gick du i sömnen?”
”Och gjorde te.” Jag log mot henne.
Hon tog tag i mina händer och drog upp mig. Sedan pekade hon på klockan.
”Borde vi gå till skolan?”
”Borde vi?”
”Vi skulle ju hem till mig förresten, du vet när vi gick från skolan. Jag har en stor påse godis hemma, och om vi hyr en film kan vi tillbringa kvällen med att slappa och vara lyckliga. Mysa”
Jag tvekade. Godis lockade inte. Om jag satt och såg på film skulle jag bara överrumplas av minnen. Jag kunde inte ens koncentrera mig när jag satt framför tv:n. Men Blondies sällskap lockade och jag ville inte förlora henne.
Vi tillbringade månaden ihop. Hon gick till skolan men kom till mig på eftermiddagen och ibland på lunchen. På helgerna bodde vi nästan hos varandra. Magen hade växt.
Men jag blev sämre. Hela tiden hade jag frågor om jag inte vågade ställa i rädsla för att såra.
”Varför!” skrek jag plötsligt.
”Jag älskar dig”
Hon förstod och jag grät.
”Jag älskar dig Isa, jag har ingen förutom dig, och du har mig. Hela mig! Jag vet att du är rädd för att älska men jag lovar dig, jag kommer inte försvinna. Aldrig.”
Hon smekte undan en hårslinga från min kind. Fångade upp mina tårar med fingrarna och fick dem att rinna tills de tog slut.
”Det är bra att gråta. Du behöver inte vara rädd.”
Åh, min Blondie var så klok. Men jag var ändå rädd.
Om man förlorar något lär man sig hur dyrt det egentligen är att älska. Hur mycket man förlorar på det. Känslorna kompenserar varandra. Men den extrema lyckan kan ändå aldrig sudda ut den extrema sorgen. Bara dämpa den för stunden. Så fort lyckan blir lite svagare växer sorgen.
Kärlek är beroendeframkallande och jag var så rädd för att bli missbrukare nu när Blondie lärde mig om känslor igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 15 nov 08 - 19:26- Betyg:  | | underbart... | | jeba1215 - 12 nov 08 - 20:15- Betyg: | | =D du är bäst =) | | sonix - 9 nov 08 - 17:05- Betyg: | | :o ...åh | | honheterjenny - 9 nov 08 - 00:02 | | p e r f e k t i o n |
|
|
|
