novell-utanför!! |
Utanför
Det var höst. Löven på träden skiftade i alla möjliga nyanser, allt från eldigt gult till blodigt rött. Då och då sprack molnen upp, och bjöd på ett underbart färgspel då solens strålar träffade träden. Men sedan gick solen i moln, och allt blev lika grått som förut.
Det var en kall morgon, dimman låg fortfarande tätt intill marken runt omkring henne. Precis som på alla andra skoldagar hade hon varit tvungen att stiga upp tidigt för att hinna med bussen. Annars hade hon inte kommit till skolan i tid. Så är det när man bor långt ifrån all övrig civilisation. Precis som på alla andra skoldagar, så hade hon ont i magen. Hon kände sig inte sjuk, men det var som om hon hade svalt en två kilo tung sten. Så hade det varit enda sedan hon för ett år sedan började på högstadiet. Hade hon fått bestämma hade hon hellre sovit bort åren fram tills dess att hon tog studenten. Men det gick ju inte. Hon hatade det.
Bussen hördes flera kilometer ifrån där hon satt på en träbänk och längtade bort, bort någon annanstans. Det hade börjat duggregna, och självklart så hade hon inget paraply med sig. Bussen svängde i på den lilla vägen. Som vanligt körde busschauffören för fort och fick som vanligt tvärnita när han såg att någon satt där och väntade. Hennes skor blev alldeles blöta. När hon hade satt sig på ett säte i den som vanligt nästan tomma bussen, flög tankarna än en gång iväg någon annanstans. Hon drömde om att resa, om att se världen. Om att dra iväg från den här hålan, och förmodligen aldrig komma tillbaka.
Efter nästan en timme stannade bussen utanför skolan. En stor kubisk byggnad av brunt tegel tornades upp framför henne. Det hade slutat regna. Vid entrén stod det massor med ungdomar och väntade på att det skulle ringa in. Hon skulle som vanligt vara tvungen att tränga sig igenom allt folk för att komma till dörren. Hon började gå. Hon kände hur blickarna brände i ryggen. Hon hörde hur folk snackade. Någon slängde en cigarettfimp efter henne.
När hon kom till sitt skåp möttes hon, precis som på alla andra morgnar, av otrevligt klotter och spottloskor på skåpsdörren. Städerskorna gjorde allt för att få bort det, men det kom bara nytt hela tiden, så det var egentligen lönlöst. Hon hade försökt berätta hur det var för sin mamma en gång, men hade sedan blivit tyst och struntat i det. Hennes mamma skulle ändå inte förstå. Och lärarna fattade ju inte, på en så här stor skola var det lätt att försvinna i mängden. Hon hade också berättat det för skolans kurator, men det hade blivit så mycket liv, både ifrån elever och föräldrar, att hon helt enkelt inte hade orkat. Det hade bara förvärrat hennes situation. Så nästa gång kuratorn frågade, hade hon ljugit och sagt att allt var bra.
Timmarna gick. På lektionerna satt hon alltid ensam i ett hörn. På rasterna blev hon alltid utfryst. På lunchen fick hon alltid äta själv.
Tillslut var den eviga skoldagen över. Hon satt på bussen, som var precis lika tom som på morgonen. Känslan i magen var kvar. Det skavde, och det kändes alltid som om det var tyngre än innan. Efter att hon hade stigit av bussen, och sakta började gå hemåt, började tårarna långsamt rinna ner för kinderna. Hon grät tyst, hela vägen hem.
Hon ville inte ha det så här. Men hon var rädd. Vad skulle bli annorlunda om hon berättade? Å andra sidan så skulle det fortsätta så här, kanske till och med på gymnasiet, om ingen fick veta. Så hon bestämde sig. Hon klev in genom ytterdörren. Hon grät fortfarande när hon sparkade av sig skorna och hängde upp jackan. Hennes mamma stod i köket och diskade, och vände sig om när hon steg in över tröskeln. De satte sig båda ner vid köksbordet.
Hon började berätta.
|
|
|
|
