After the disaster - del nio – lämnat... |
Fantia satt bredvid floden och följde dess eviga vandrande nedströms med blicken. Hon suckade och vände blicken nedåt.
Åsksvärdet låg nedanför hennes fötter i sin skida och guldmönstret glänste litet mjukt som vanligt. Åter suckade hon och vände blicken mot floden.
Detta var en av de dagar hon satt och beklagade sig själv för olyckan. Hon ville träffa Alex och Sarain igen men hon kunde inte. Hon visste inte vad Åsksvärdet hade för syfte. Det enda hon visste var att hon inte kunde återvända efter olyckan. Hon hade inte använt magin på ett par veckor nu. Det var bara Åsksvärdet som hon provade att svinga då och då.
Hon hade stannat hos Kirtë och Josiane. De visste inget om olyckan och de behandlade henne som en vän – inte som ”den som skapat olyckan” hon utgav sig för att vara.
Josiane satt ofta bredvid henne när hon satt vid floden. Hon kunde naturligtvis inte vara tyst eller sitta stilla hela dagarna så hon var uppe och vandrade då och då. Hon sade inget till Fantia utan gick bara tyst någon runda eller beklagade sig inför Kirtë.
Shangmästaren såg naturligtvis till att hon fick sin träning i Shang – och såg även till att hon inte störde Fantia under den tid hon var deprimerad.
Han visste inte varför hon var ledsen men han visste att man inte skulle störa när någon ville vara ifred eller satt och var ledsen.
Just nu satt Josiane lutad mot trädet bredvid henne och studerade den nedstämda femtonåringen.
Kirtë var inte i närheten av de två kvinnorna och Fantia satt bara och viskade ordlösa beklagelser över sig själv.
Josiane betraktade hennes munrörelser för att försöka förstå vad hon sade men hon viskade så litet att det nästan inte såg ut som om hon rörde på munnen.
Tillslut suckade prinsessan och lutade sig tillbaka med blicken fäst på himlen. Fantia tänkte på de tre år hon gått på skolan. Åter mindes hon Sarains ansikte. Den långa, svarthårige femtonåringen med safirblåa ögon tog hennes hand. Hon mindes hur hon allt oftare gick hand i hand med honom och sedan dök ett nytt ansikte upp från hennes inre. Alex, blond med mörkgröna ögon och eldmagi. Hennes mystiska vän som försvann och kom på alla möjliga tillfällen. Han som inte kunde ljuga och han som hade försvarat henne gång på gång då hon varit ledsen.
Hon mindes hur hon hade dödat Dairyn av ilska för att han dödat hennes vän. Hon mindes hur hon ofta brukade ligga vaken på nätterna och tänka på sin döda vän. Hon mindes hur Alex enkelt hade sagt sanningen medan Sarain stammat. Hon mindes hur den blonda sjuttonåringens sto hade ”skenat iväg” för att låta hon och Sarain vara ensamma.
Hon mindes åter hur han hade kysst henne för första gången och hur resten nästan gått av bara farten.
Sedan dök ett nytt ansikte upp för hennes inre blick. Hennes vita sto som hon miste i olyckan.
Hon fann att hon höll handen om stenen hon hade runt halsen och visste utan att känna det – att hon grät. Allting hon älskat var nu borta.
Som om hon öppnade ögonen – försvann bilden av skimmelstoet och omgivningarna dök upp igen.
Hon såg på Åsksvärdet innan hon gjorde en gest i luften, mumlade några ord och grep tag i sin stav med sin lediga hand.
Både stenen i staven och stenen runt halsen var av samma sten och samma färg – samma färg som hennes vanligtvis marinblåa ögon.
Hon suckade åter och reste sig upp innan hon gick fram till den forsande floden. Hon såg inte ned i floden – hon ville inte se sig själv – utan sjönk ned på knä med blicken rakt fram.
Sedan kallade hon fram magin som hon lagrat i staven och halsbandet. Plötsligt sprutade det upp en stor stråle vatten som föll ned omkring henne. Hon lät en blixt slå ned i mitten av strålen innan hon bildade ett åskmoln.
Detta var inte ansträngande för henne eftersom hon använde den lagrade magin. Sedan tog hon fram sin inre magi. Hon skapade regn i molnet som föll ned i en cirkel runt om strålen och blixten innan hon lät molnet börja åska. Hon lät små blixtrar följa regnet exempel innan hon lät allt upphöra på någon sekund. Vattenstrålen sjönk, blixtrarna runt om den stora blixten försvann sakta – nästan som om de tonade bort. Molnet skingrades och så var det bara den sista blixten kvar – den som mött vattenstrålen.
Hon började sakta knäppa loss sitt halssmycke innan hon hejdade sig. Detta var en sak hon hade fått från en av de hon älskade och hon visste inte om hon vågade lämna det från sig.
Efter en stund gjorde hon det. Hon knäppte loss halsbandet och lade det i handen. Den marinblåa stenen med guldinristningar glittrade i hennes hand.
Hon såg en tår falla ned på stenen och sedan sjunka in i den.
Hon skakade på huvudet.
- Jag är ledsen, Sarain, viskade hon innan hon kastade upp smycket i luften över vattnet och lät blixten spränga den.
Hon såg tvekande på sin stav innan hon lät den sjunka ned på marken bredvid henne innan hon lade sig ned, borrade ned huvudet i gräset och grät.
|
|
|
|
