After the disaster - del åtta - Shang? |
Fantia såg upp mot stjärnorna. Hennes sto stod fastbundet en bit ifrån henne och betade i månskenet.
Hon suckade och skakade på huvudet innan hon vände blicken nedåt mot svärdet som låg vid hennes fötter.
Vad gömmer sig i denna hemlighet? Tänkte hon tyst. Varför jag? Vad är det som är så speciellt med mig?
Hennes tankar avbröts när svärdet glimmade till och magiskt drog sig ur skidan. Hon såg på det lysande svärdet utan någon större förvåning. Långt tidigare hade hon märkt att svärdet hade någon typ av magi så detta blev inte särskilt förvånande för henne. Efter en stund höll hon tvekande fram handen en bit under fästet. Svärdet glimmade till litet innan det mjukt föll ned i hennes hand. Eftersom hennes sår nästan läkt klart, och hon tyckte att hon hade ”legat i sängen” alldeles för länge, så reste hon sig upp och gick en bit ifrån lägret för att kunna studera svärdet ifred.
Hon svingade sakta svärdet fram och tillbaka medan hon hade blicken fäst på det guldfärgade mönster som slingrade sig runt handtaget. Efter att ha svingat svärdet fram och tillbaka en liten stund så provade hon att göra ett anfall som fick spetsen att fastna litet kort i ett träd. Hon gjorde ett bakåtanfall och snurrade runt för att ”stoppa en annan klinga”. Hon ”lekte” litet med svärdet en stund och fann det väldigt underhållande.
Svärdet svingades mjukt i hennes hand gång på gång och hon njöt av det vindliknande ljudet som åstadkomnas varje gång hon svingade svärdet i luften. Efter en stund så lät hon spetsen på svärdet peka nedåt medan hon åter studerade guldmönstret på fästet.
Spetsen pekade rakt nedåt då hon hörde hur någon kom. Hon snurrade runt med svärdet beredd att svinga om det skulle behövas.
Kirtë höll upp handen som om han försökte lugna henne.
- Ta det lugnt, tjejen, sade han och lät handen falla. Det är ingen fara.
Hon såg litet tvekande på honom innan hon lät svärdet falla till marken. Shangmästaren såg kort på det glimmande svärdet när det slog till marken med ett klang innan han vände blicken mot hennes ansikte.
- Snyggt, noterade han. Men du kunde träna på att bli litet snabbare.
- Jag är ingen mästare, sade Fantia. Men…
Åter glimmade svärdet till och började sväva i luften innan det mjukt föll ned i hennes hand.
Hon gick självsäkert – hon visste inte varför men hon kände sig väldigt säker – fram mot Shangmästaren med det skimrande svärdet som nu skimrande i grönt.
När hon kom tillräckligt nära så gjorde hon ett utfall innan hon fällde Shangmästaren. Hon föll ned med knäet på Shangmästarens bröst innan hon lät spetsen vila litet mot hans hals.
- Var det där tillräckligt fort? Frågade hon tvekande.
Hon såg litet kort på Shangmästaren innan hon lät svärdet falla till marken. Hon rätade på sig – alltjämt med blicken fäst på svärdet – och flyttade på sig så att Kirtë kunde resa sig upp.
Hon var medveten att hon hade fällt honom och utfallet hon gjort men hon var inte medveten hur. Hon var – som sagt – ingen mästare på svärdsfäktning och hon tänkte inte bli det heller. Hon hade ”bara hittat ett svärd på ett berg och det råkade vara magiskt”. Det lät som en undanflykt, det visste hon, men hon visste inte hur – och vad – hon skulle berätta historien annars.
|
|
|
|
