After the disaster - del sju - ett svärd med åska |
Fantia såg nedför berget. Nu – äntligen – var hon på toppen av det. Hon såg den stora skogen som täckte den största delen av nedre Senymlë. Hon såg skolan skymta i väst och kom genast att tänka på Sarain. Hon kunde se honom för sin inre blick. När hon träffade honom för första gången. Hur han generat och litet försiktigt tog hennes hand. Hur de sedan ofta gick hand i hand. Alex påpekande om att han trodde att Sarain var kär i henne. Hur hon tappade glaset med vatten i golvet när han hade berättat vad han trodde. Hon såg fortfarande det klara vattnet framför sig. Hon kunde även föreställa hennes min. Och slutligen såg hon hur han generat kysste henne för första gången. De hade varit unga då och hon såg tillbaka på minnet som om det hade varit för väldigt länge sedan. Det var det inte. Hon mindes fortfarande tydligt sin första kyss när hon var tretton. Hon var femton nu – två år äldre – men det kändes ändå väldigt skönt att se tillbaka på det sättet.
Något glimmande till och det fick henne att bryta minnesbilderna. Av undran och av litet nyfikenhet så vände hon blicken mot det som glimmat till i solen.
Det var en liten metallbit som satt fast i den bergiga marken. Självklart försökte hon plocka upp den för att se vad det var men som sagt, den satt fast. Hon drog litet i den innan hon gav upp. Hon såg ut över skogen en stund medan hon funderade på vad hon skulle göra där uppe.
Sedan kände hon en del – med foten – som inte kändes lika stenig som berget egentligen var utan med blank och slät. Hon flyttade på foten och vände blicken nedåt.
En brun träplatta med en silverrand ovanpå syntes i berget. Solen glimmade till och fick strimman att glänsa. Hon böjde sig ned och rörde med fingertopparna på den släta ytan.
När hon rörde vid ytan tappade hon fotfästet och föll i ett mörker. Hennes händer slöts automatiskt runt fästet och när hon landade snurrade hon runt och reste sig snabbt upp.
Hon stod i en ställning hon aldrig stått i förut. Hon stod med vikten över vänstra foten och stötte sig litet smått med den högra. Båda hennes händer var slutna runt ett svärdsfäste och hon stod med det – beredd att börja slåss.
Svärdet lös ett blodrött sken i mörkret som lös upp så mycket hon behövde för att kunna se i mörkret.
När hon hörde någon tyst röra sig bakom henne, snurrade hon runt och automatiskt högg med svärdet.
Ett vrål av smärta ljöd genom det mörka tomrum hon var i när svärdet högg i kött.
Hon sänkte svärdet och försökte hitta varelsen i mörkret. Efter några sekunder lyfte svärdet som av en magisk kraft och åter högg i varelsen.
Åter ett ljud vrålades ut och sekunden senare kände hon hur något kallt och vasst skar igenom hennes sida.
Sedan kände hon hur djupt det trängde in i hennes skin och bet sammanbitet ihop läpparna för att inte skrika av smärta då hon åter svingade svärdet.
Smärtan gick allt djupare och den kändes ända in i märgen. Hon började andas allt häftigare medan hon på nytt försökte finna varelsen för att kunna svinga svärdet.
Hon kände hur blodet började rinna från hennes läppar medan hon svingade svärdet.
Det var varelsens sista vrål. Han föll ihop som en sten bredvid henne och själv sänkte hon långsamt svärdet – stirrande.
Svärdet glimmade nu ett mjukt sken – ett milt, vänligt sken som om det aldrig varit farligt, eller än mindre; dödande.
Varelsen som låg död bredvid henne var som en stor, mörk skugga framför henne och svärdet som hon höll med spetsen nedåt var det enda ljus som fanns i detta mörka tomrum.
Inget av det här brydde hon om – det enda hon hade tankarna på var ”hur hon kunnat slåss med svärd”. Det enda hon gjort när det gäller ”slåss” var att gå på magiskolan – där hon lärde sig grunderna till hur man försvarar sig med hjälp utav magi, innan hon rymde.
Sedan kände hon smärtan av sidan – som om allt skett en gång till – och föll på knä vid den döda varelsen med den lediga handen tryckt mot hennes sida. Hon satt på knä och väntade på att smärtan skulle gå över. Efter en stund reste hon sig upp och försökte hitta ut. Hon haltade och bet sig i sin blödande läpp gång på gång medan hon försökte ta sig ut. Efter en stund såg hon solsken och följde det ut ur tomrummet.
När hon kom ut så lutade hon sig mot bergsväggen och väntade på att ögonen skulle vänja sig vid ljuset. Hon kämpade med att hålla sig upprätt och satte tillbaka svärdet i sin skida hon hade vid sidan.
När svärdet låst sig i skidan så upptäckte hon även den. Skidan var enkel men vacker. Den var gjord av mörkbrunt trä med guldinristningar ovanpå. Nu hade hon även chansen att se närmare på fästet. Även det var mörkbrunt med guldinristningar och passade förvånansvärt bra tillsammans med skidan. Hon drog ut svärdet en gång och studerade det litet närmare. Guldslingan som följt svärdsfästet följde med bladet hela vägen ut till spetsen. De andra slingorna snurrades och gjorde små spiraler här och var men ingen av dem följde bladet hela vägen ut förutom en enda.
Hon suckade och stoppade ned svärdet i skidan innan hon slöt ögonen en stund.
- Fantasica! Vad har hänt med dig?
Fantia öppnade trött ögonen och såg sig omkring.
- Här uppe Fantia, sade Josiane och landade med sin svarta pegasus framför henne.
Fantia såg på stoet och sedan på prinsessan.
- Fantia? Frågade Josiane igen. Vad – exakt vad – är det som har hänt?
- Vaddå? Frågade hon. Vad?
- Har du inte märkt det? Frågade Josiane. Se på dig själv. Du har ju ett öppet sår i sidan.
Fantia vände ned blicken mot sin skadade sida.
- Jaha, sade hon. Det.
- Vaddå ”det”? envisades Josiane. Det blöder ju! Kom. Någon måste ta hand om dig.
Och sedan var den närmaste veckan bestämd för henne. Josiane berättade att de hade hittat hennes sto några dar tidigare och bestämt sig för att leta efter henne.
Fantia såg litet försiktigt på sitt sår medan de väntade på Kirtë. Det var mycket riktigt stort och blödde. Hennes hand var också blodig efter att ha hållit på såret ett tag.
Hennes svärd var det ingen som lade märke till – hon kom knappt ihåg det de första dagarna i sängen. Hon hade det bara bredvid sig i skidan. Hon såg på det flera gånger men vågade aldrig dra det ur skidan.
Tills en dag när hon satt upp och såg på svärdets skida som låg framför henne.
Det glimmade till en gång vid svärdsfästet och hon följde de guldfärgade linjerna med fingret. Så grep hon tag i fästet och drog sakta ut svärdet ur skidan.
Det lös fortfarande sitt milda, röda sken när hon höll upp det. Hon följde de guldfärgade linjerna med blicken och drog försiktigt handen längs bladet.
Hon kände en slags värme från svärdet. En mjuk, tilltalande värme och det kändes som om värmen försökte tala om något för henne.
Efter en stunds funderingar suckade hon och satte tillbaka svärdet i skidan.
- Intressant, noterade Kirtë från det träd där han stod lutad.
- Åsksvärdet är sådant, svarade hon utan att tänka på vad hon sade.
- Har du provat det? Frågade Kirtë.
- Nej, sade hon tvekande. Inte direkt provat men…
- Kom igen, tjejen, suckade Kirtë. Prova en attack.
Fantia såg tvekande på Shangmästaren innan hon sköt svärdskidan mot honom med handen.
- Prova själv, sade hon med en axelryckning.
Kirtë gav henne en menande blick innan han tog upp skidan och kort studerade guldmönstret. Han mumlade något lågt för sig själv innan han tog tag i fästet för att dra ut svärdet.
När han började dra i svärdet så glimmade silvermönstret till i ett starkt sken och han släppte plötsligt svärdfästet så det föll med ett klang i marken.
Fantia såg undrande på Shangmästaren innan hon sträckte sig fram för att ta svärdet.
- Vad är det? Frågade hon. Det lös inte så starkt.
- Nej, medgav Shangmästaren. Men det blev varmt.
Fantia såg på svärdet och sedan på Shangmästaren.
- Inte alls, sade hon. Känn själv.
Hon räckte fram svärdsfästet mot honom och han rörde litet försiktigt vid det. Än en gång glimmade det till och han tog snabbt undan handen.
Fantia såg på honom och sedan på svärdet. Hon tog tag i svärdsfästet och drog långsamt ut svärdet ur skidan.
Kirtë såg på det lysande svärdet innan han nickade kort.
- Det är vackert, noterade han. Och det är ägnat åt dig.
Fantia såg litet tvivlande på honom innan hon suckade, satte tillbaka svärdet i skidan och lutade sig tillbaka mot ett träd.
- Om det bara…
|
|
|
|
