After the disaster - del sex - upp igen |
När hon vaknade snurrade allt för henne. Hon reste sig vinglande och en hand grep tag i hennes arm så att hon inte skulle ramla. Den ledde henne fram till ett ställe där hon blev beordrad att sätta sig ned.
Hon gjorde som kvinnorösten sade och sjönk ned på knä på den plats hon blivit beordrad att sitta på.
Hon hade knappt fått bilden att klarna innan en kopp trycktes mot hennes läppar.
Hon ryckte tillbaka huvudet och skakade på det innan hon drog upp knäna och lade pannan mot dem.
Två röster hördes omkring henne men hon visste inte varifrån. En röst sade hennes namn gång på gång innan hon av ren frustration skrek rakt ut ”lämna mig ifred!” Hon kände hur en tår rann nedför hennes kind och flera tankar vimlade i hennes huvud. Rösterna klarnade sakta för henne och hon kunde känna igen Josianes och Kirtës röster. Bilden tog betydligt längre tid. Hon kände en hand på hennes axel – en mjuk kvinnohand och hon bestämde sig för att det var Josiane. Tankarna klarnade sakta och hon mindes samtalet de hade haft innan hon somnade.
Efter ännu en stund klarnade bilden. Hon fann sakta att det var dag och att Kirtë stod lutad mot ett träd och såg litet skeptiskt på Josiane – som stod bakom henne.
Hon fann även hennes sto uppbunden vid ett träd och rätade litet på sig.
- Fantia? Frågade Josiane försiktigt.
- Josiane, sade Kirtë. Stressa henne inte.
- Men jag…
- Det räcker, avbröt Fantia lågt innan de skulle kunna börja på någon längre diskussion. Kan ni inte bara sluta och låta mig va?
Fantia skakade av sig Josianes hand och reste sig upp. Hon tog tag i ett träd – för att inte falla – och såg på Kirtë.
- Och du är…? Frågade hon.
- Kirtë av Gonai, svarade han och böjde på huvudet i en hälsning. Nerais Shangmästare.
Fantia lyssnade knappt. Hon såg istället upp mot himlen.
- Om Den Store Gudinnan bara kunde hjälpa mig, viskade hon. Du Stora Gudinna, jag ber dig…
Sedan vände hon blicken nedåt. Kirtë stod fortfarande lutad mot trädet och Josiane stod bredvid henne.
Hon gick försiktigt fram till sitt sto – bara för att göra något av tiden de fördrev – och gömde ansiktet i manen medan hon försökte tänka. Sedan lossade hon sitt sto och satt upp på henne innan hon kastade en blick på de två hon mött och manade på sitt sto i galopp – därifrån.
Än en gång var det något som drev henne upp mot bergen. När hon kommit en bit därifrån stannade hon sitt sto – vid det första bergets fot – och satt av. Hon suckade och sjönk ned på marken – med blicken fäst nedåt – och väntade på att tårarna skulle falla och försvinna ned i marken.
Hon såg på marken och drog sakta pekfingret över den. Hon kände tydligt varje stens kontur när hon drog med fingret över dem. Hon lyfte fingret och såg på det streck som bildas när hon flyttat på småstenarna med fingrarna. I strecket bildades det ett namn. Namnet på hennes älskade – Sarain.
Hon reste sig och strök ut strecket med foten samtidigt som hon fångade upp sitt stos tyglar. Hon satt upp och fortsatte frivilligt sin färd upp mot bergen.
Hon vaknade och satte sig trött upp. Hon kände inte att hon var hungrig så hon såg sig om för att finna sitt sto. Hon stod vid den lilla bäck de följt ett par dar och drack. Fantia gick fram till stoet, föll på knä vid bäcken och stack ned huvudet i det kalla vattnet.
Hon lyfte huvudet några sekunder senare och skakade våldsamt på huvudet för att få håret bakom axlarna.
Allting klarnade inför hennes blick. Hon såg konturerna mycket tydligare nu och solen som lös torkade hennes ansikte.
Hon fortsatte envist färden uppför berget för att ta reda på varför hon skulle upp dit.
Hon stannade vid det sista döda trädet som visade sig inför hennes blick och såg uppför berget som hade blivit allt brantare. Hon suckade och knöt fast sitt sto vid trädet innan hon fortsatte på egen hand.
- Ledsen, Simbelmynë, mumlade hon till stoet. Du kommer inte att kunna fortsätta mycket längre till.
Hon lämnade stoet bakom sig och fortsatte uppför berget. När hon kom upp på en höjd där hon kunde se skogen ifrån – vände hon blicken mot skolan som fanns bortom skogen.
Hon suckade och såg uppför berget där solen skymde hennes syn. Hon vände blicken nedåt – mot marken – och fortsatte sin färd.
Efter en stund sjönk hon ned på marken. Hon hade ont i huvudet av värmen som tryckte på och att hon inte hade druckit på några timmar.
Hon såg upp mot den klarblå himlen med de vita molnen som skymtade i öst.
Du Store Gudinna, tänkte hon, vad är det som skall hända? Vad är det för något som driver mig uppför detta berg?
Ett ljus glimmade till på himlen och en tanke röde försiktigt hennes inre. Sedan visste hon svaret. Inte vad hon letade efter eller vad som ledde henne uppför berget – bara att det var något som var väldigt viktigt, som fanns där. Den Stora Gudinnan hade berättat det – på något vis – för henne och hon reste sig upp för att fortsätta färden.
|
|
|
|
