After the disaster - del fem - förhöret |
Fantia stod lutad mot ett träd med sitt stos tyglar i handen och försökte svara så gott det gick på de frågor som Josiane ställde. Hon hade nästan tappat behärskningen över sin magi – vilket hon hade kämpat med att samla ihop – när Kirtë slog ned henne i Shang och grep tag i hennes armar. Hon hade varit på vippen att låta en blixt snärta till honom men lät den tanken fladdra iväg när hon kom på att hon kunde tappa kontrollen över sin magi. Hon hade dragit åt sig armarna och lutat sig mot ett träd samtidigt som hon utbrustit ”Jaja, jag stannar väl då.”
När då prinsessans frågor började närma olyckan så tyckte hon att det fick räcka.
- Okej, sade hon. Nu räcker det. Kan jag gå nu?
Josiane kastade en menande blick på Kirtë som stod lutad vid ett annat träd och såg på. Han suckade, himlade med ögonen, innan han vände sig om för att gå.
När de två kvinnorna var ensamma suckade Josiane och sjönk ned på marken.
- Jag tror inte att jag kan hålla kvar dig här, Fantia, sade hon. Men om du skall gå – ber jag dig att inte berätta för någon om mig.
- Jag känner dig inte, sade Fantia bitskt. Jag kan inte lova någonting.
- Men stanna då här? Föreslog hon. Du kan väl följa med oss på vår resa?
- Du flyr, Josiane, sade Fantia. Jag vet inte om jag kan umgås med en flykting. Jag vet inte vad lagen säger.
- Kan du inte strunta i ”lagarna”? Frågade Josiane.
- Vissa ger dödsstraff, påminde Fantia.
- Du är ju själv en flykting.
Fantia sjönk ned på marken och kom i jämnhöjd med den Neraiska prinsessan.
Den unga kvinnans drag var väldigt tydliga i mörkret. Hennes kinder skuggade vissa delar i hennes ansikte och hennes långa hår verkade nästan svart. Det kändes som om håret lös en liten aning – tillräckligt för att man inte skulle kunna se att det var helt svart – och det fick henne att känna sig en aning lugn. Prinsessan kändes litet lugnare – och vänligare – när de var i den här nivån. Hon stod på knä och betraktade prinsessan en stund – vilket fick henne att kunna tänka.
Efter en stund kände hon att hon var gråtfärdig och reste sig upp medan hon grep tag i sitt stos tyglar. Hon gav stjärnorna en längtansfull blick innan hon gömde ansiktet i manen och släppte efter på sina tårar.
Josiane betraktade den unga flyktingen en stund innan hon reste sig upp och lade en hand på hennes axel innan hon försiktigt drog henne till sig.
Efter en stund drog sig Fantia ur den tröstande famnen och såg på prinsessan.
- Jag har mina skäl till att jag flyr, viskade hon med blågrå ögon där månen speglades i och gjorde dem blanka. Du vill inte veta av mig egentligen – om du skulle ha vetat vad som hänt – ingen skulle vilja veta av mig.
- Testa mig, sade Josiane och lutade sig mot ett träd.
Fantia suckade och skakade sorgset på huvudet innan hon åter tog sitt stos tyglar.
Hon såg på den halvmörka prinsessan varav hennes hår glittrade svagt i det lilla sken som månen lös. Hennes sto glimmade litet hon också. Simbelmynës man syntes tydligt i mörkret – eftersom den var vit – och det var en av de saker hon kunde sitta och titta på i timmar.
Hon fann hennes stos man med blicken och såg på henne en stund. Stoets tyglar hade hon än en gång släppt och hon sjönk ned vid sidan om det och såg – nästan avgudande – på henne en bra stund.
Bara blicken på hennes sto fick henne att bli lugn. Hon kunde stilla alla panikkänslor hon hade. Ett oövervinneligt lugn trängde sig in i hennes inre och föste bort de känslor och sorger hon hade.
Sedan böjde stoet på huvudet och började beta. Hennes knän gav vika – alltjämt med blicken fäst på Simbelmynë – och hon satt så en stund.
Tårar började rinna nedför hennes kinder när hon såg på stoet. Ingen vet vad hon tänkte – ingen visste. Det enda som man visste om henne i denna stund var att hon tänkte på något sorligt.
Efter en stund kom Kirtë fram till Josiane.
- Vad händer? Frågade han.
- Hon gråter, sade Josiane och gjorde en gest mot Fantia.
- Hur länge har hon suttit så?
- En liten stund.
- Ge henne en stund till.
Kirtë lutade sig mot ett träd och betraktade den gråtande femtonåringen undrande.
Josiane kastade en tvivlande blick på Shangmästaren innan hon fortsatte att tyst se på Fantia.
Hon hade inte hört vad de två människorna hade sagt, hon hade inte märkt att Kirtë kommit fram – förrän han lade handen på hennes axel.
Hon snurrade hetsigt runt och backade samtidigt som några blixtrar snärtade ned på marken.
Hon andades häftigt när hon skräckslaget såg på Shangmästaren.
Ingen visste riktigt säkert vilken magi som används när hon får panik. Arg eller ledsen synts tydligt och när hon är glad så händer det inget märkvärdigt. Hennes ögon var en blandning av blågråa, bruna och en röd nyans i det.
Hon såg på Shangmästaren och han höll ut händerna som om han ville visa att han inte var farlig.
- Ta det lugnt, tjejen, sade han. Jag är inte farlig.
- Det verkade som om du var det för en stund sedan, svarade Fantia bitskt medan hon tog ett steg bakåt.
- Jag rörde dig ju knappt, sade han. Vad är det?
Fantia suckade litet lugnare. Hon var fortfarande rädd men det lugnade gradvis ned sig.
Hon fångade upp en slinga av sitt stos man och virade den runt fingret gång på gång.
Tillslut slöt hon ögonen och lät handen falla.
En magi som legad långt in i hennes inre – så långt så att hon inte hade märkt den – började försiktigt röra på sig när hon försökte slappna av – trots sin panik.
Efter en stund kände hon sig plötsligt utmattat och ville bara sova. Den panik som sluppit ur henne hade gjort henne – logiskt – fullständigt utmattad. Hon sjönk tårögt ned på marken och kämpade emot det att hon ville somna för att någorlunda vaket kunna se upp mot Shangmästaren.
Hon skakade på huvudet och sjönk – alltjämt tårögt – ned i liggande ställning innan hon somnade och grät i sömnen.
|
|
|
|
