After the disaster - del fyra - prinsessan och Sha |
Träden började fylla den kala marken när de kom ned till bergets fot och skogen började.
Hon letade rätt på ett värdshus och köpte litet mat innan hon begav sig in i skogen.
Efter det att de kommit en bra bit från vägen suckade hon, höll in sitt sto och satt av. Hon sjönk ned på marken bredvid sitt sto med blicken fäst nedåt.
Efter en stund gnäggade hennes sto högt och det fick henne att rycka till, snurra runt, resa sig upp och häftigt gripa tag i stoets tyglar – av ren panik. Efter det att hon stått vaksam en stund förstod hennes huvud sakta att det bara var hennes sto som gnäggat. Hon suckade och såg litet tårögt på sitt sto innan hon lutade sig mot hennes sida.
- Simbelmynë, sade hon stilla. Jag fattar inte… hur kunde det skrämma mig så?
Efter en stund vände hon sig mot sitt sto och ledde henne sakta över den fuktiga marken allt längre in i skogen.
Flera gånger styrde något henne upp mot bergen och flera gånger fann hon att hon var på väg ”åt fel håll”. När hon ledde sitt sto nedför berget för tredje – eller sjunde – gången hörde hon ett litet skrik som fick henne att stanna. Skriket lät inte rädd utan mer som om någon hade uppgett det ljudet med flit. Ljudet kom från en kvinna – åtminstone det kunde hon känna igen – och det kändes på något sätt inte rätt.
Fantia stelnade till när hon hörde ljudet av slag och människor som kämpade. Hennes sto lyfte vaksamt på huvudet och ryggade ett steg.
- Kom, Simbelmynë, mumlade hon till stoet. Vi tar en annan väg.
Hon ledde stoet försiktigt in i skogen innan hon försökte komma undan ljudet av slag. Det gick inte – istället ledde det henne rakt emot det.
Hon stannade sitt sto i några buskar och såg ut över det lilla slagfältet. En lång, ung kvinna – i hennes egen ålder – med mörkblont, lockigt hår kämpade med några män med svärd. Då och då kastade hon en ilsken blick på en av männen som stod lutad mot ett träd och såg på.
Hennes långa klänning var sönderriven men hon fortsatte djärvt att slåss mot männen.
När hon fann att alla var nedslagna, vände hon sig mot mannen som stod lutat mot ett träd. Han var ganska lång med brunt, långt hår uppsatt i hästsvans.
- Om du tränade litet mer på…
- Om du hjälpte till så skulle de vara nedslagna för länge sedan, avbröt kvinnan. Varför låter du mig göra allt jobbet?
- Det är det som är grejen, Josiane, sade han. Du måste lära dig och det bästa sättet att lära sig Shang är att använda Shang.
Fantia rös litet och vände sig om för att gå. Hon kom halvvägs på det andra steget innan hon stannade med foten halvvägs på marken och funderade.
Josiane? Tänkte hon. Var har jag hört det namnet förut?
- Vem är du?
Fantia avbröts i tankarna och snurrade runt.
Mannen som kvinnan hade tvistat med stod nu framför henne och hon hade en gnagande känsla att han inte var så ofarlig.
Hon gav honom en blick och vände sig sedan för att gå. Hon ville absolut inte prata med folk under den perioden och så gillade hon inte den gnagande känslan.
- Vänta!
Han lade en hand på hennes axel och berörningen fick henne att nästan panikslaget snurra runt.
Hon stod och andades litet snabbare en stund alltjämt med blicken fäst i marken innan hon då kom på var hon hade hört namnet Josiane innan.
Hon vände blicken förbi mannen och mot kvinnan.
- Josiane? Sade hon litet tankfullt. Vad gör en prinsessa här ute?
Kvinnan snurrade runt och släppte det hon höll på med. Hon stirrade litet förvånat på Fantia innan hon skakade av sig blicken och gick fram till henne.
- Vem är du? Frågade hon skarpt.
Fantia gav kvinnan en spänd blick innan hon tog ett steg bakåt och fångade upp sitt stos tyglar.
- Olyckan från Senymlë borde väl räcka som svar? Frågade hon litet tvekande. Alla har väl hört talas om mig vid det här laget.
- Olyckan? Frågade Josiane litet nyfiket. Kirtë, gå och gör något annat. Jag vill prata själv med den här ”olyckan” som vet vem jag är.
Mannen suckade och gav Josiane en blick innan han gick därifrån.
Josiane satte händerna i sidan och såg på Fantia.
- Olyckan? Frågade hon. Vad har hänt?
- Vet inte alla om det redan? Frågade Fantia trött.
- Inte jag i alla fall.
- Har du varit ifrån civilisationen för länge?
Josiane lutade sig mot ett träd.
- Ja, sade hon. Så kan man också kalla det.
Fantia suckade och såg på kvinnan som skulle uppge sig som prinsessan av Nerai.
- Jaha, sade hon tillslut. Jag måste gå nu i alla fall…
- Inte förrän jag vet vem du är, sade Josiane bestämt. Och om du kan hålla saker för dig själv.
- Jag bryr mig inte om främlingar, sade Fantia. Och jag tycker inte att de behöver veta allt om en heller.
- Du har avslöjat mig, sade Josiane. Jag måste få veta litet om dig. Jag vill inte att någon går omkring och berättar att ”prinsessan av Nerai finns en bit över gränsen till Senymlë”.
- Det kommer ändå inte att hända, sade Fantia. Jag håller mig ifrån civilisationen från och med några veckor sedan.
- Jag vet fortfarande inte om jag kan lita på dig, sade Josiane.
- Jag måste gå nu.
Fantia vände sig från prinsessan och började leda sitt sto därifrån då något hårt slog till i hennes rygg. Hon bet sig i läppen för att inte vända sig om och fortsatte, med värk i ryggen, att gå.
Något slog åter till ryggen på henne och något snabbt fick henne att falla. Josiane räckte henne en hand.
- Ursäkta om det gjorde ont, sade hon förlåtande. Men jag kan inte låta dig gå förrän jag vet vem du är.
- Fantasica Merydalë, sade Fantia bitskt. Och lämna mig ifred!
En snabb blixt snärtade till framför den Neraiska prinsessan som fick henne att backa något steg och rycka åt sig handen. Fantia var genast på fötter.
- Du slåss i Shang, noterade hon. Men slåss du med magi?
Josiane stirrade på hennes blågråa ögon då de sakta ändrades till bruna.
- Och du vill förresten inte vara i närheten av mig när jag är arg, påpekade hon för prinsessan. Jag varnar dig.
- Jag kan inte låta dig gå, sade Josiane. Kirtë! Vi har ett problem!
- Vad är det nu då?
Den brunhårige mannen kom emot de två unga kvinnorna och lutade sig mot ett träd när han kom fram.
- En flicka, konstaterade han. Och? Något problem med det?
Fantia kastade en snabb blick på Kirtë och vände den sedan mot Josiane.
- Så…? Frågade Fantia prinsessan. Något mer?
|
|
|
|
