Daphne - Lurad av Livet Igen (del3) |
Det gick en timme eller två, Daphne satt fortfarande kvar,
lutandes mot väggen som Frank hade knuffat in henne i.
Hon visste att hon skulle få en rejäl utskällning av läraren
och en jäkla massa kvarsittning, men vad spelade det för roll?
Hon kunde bara inte resa på sig och låtsas som om ingenting hade hänt.
- Hej, uuhmm.. Du blöder i pannan. Daphne placerade blicken upp
och fick syn på Fredrik.
- Gör jag? sade Daphne uppriktigt förvånad.
Hade smällen varit så hård?
- Jo, hur mår du egentligen? sade Fredrik och lade huvudet på
sned och såg orolig ut. Där var det igen! Det där i hans blick
som inte stämde, men hon förstod fortfarande inte vad det var.
"Hur mår du egentligen?" , vad skulle hon svara på det?
"Nej, inte så bra faktiskt. Jag har inga vänner, inga drömmar,
inget hopp, ingen framtid, mina föreldrar bryr sig inte om mig,
jag är utstött och har ingen att vända mig till. Fast i och för sig
så har jag varken Aids, Canser, Anorexia eller Bulimi. Så jag mår
väl relativt bra.. Hur mår du då?"
- Bra, hurså?
- Du ser inte ut att må så bra..
Daphne tittade oförstående på Fredrik, vadå "inte så bra"?
Hon mår utmärkt!
- Kom, jag ska hjälpa dig upp. Han böjde sig ner och
sträckte fram handen. Daphne tvekade en sekund men tog sedan
hans hand. Han drog upp henne försiktigt. Väl på benen kände sig
Daphne yr och var tvungen att hålla fast sig i Fredrik
tills allting slutat snurra.
- Jag vet att det är ett dåligt tillfälle, jag tänkte fråga dig innan,
men du rymmer ju bara din väg när man vill prata med dig. Har du lust
att komma på min Halloweenfest på fredag? Daphne vände blicken mot
honom och han såg hoppfull ut.
- Kan jag väl.. sade Daphne och tittade ner. Fredrik sken upp.
- Vad kul! Men kom ihåg att klä ut dig, annars får du inte komma in!
Fredrik såg faktist glad ut och Daphne försökte le tillbaka.
- Men jag måste gå nu, bussen går om 4 minuter, vi ses på fredag!
Hon vinkade och tog sina böcker. Det var först vid skåpet som hon förstod,
det gick ingen buss om 4 minuter, det hade gått en buss för en kvart sen
och nästa buss gick om en halvtimma. Han ljög, hon visste det,
det var ju något med blicken. Han hade inte varit helt ärlig mot henne,
men vad hade han för andledning?
|
|
|
|
