En flicka del 1 |
I just den stunden var det en självklarhet att bli förbannad.
- Du ska bara veta hur jävla trött jag är på att lita på någon som det inte går att lita på! skrek jag till min kontaktperson på socialen i telefonen.
Jag ringde ifrån en telefonkiosk.
- Vart är du någonstans? frågade kontakpersonen i andra änden.
- Det kvittar, svarade jag lungt, jag har ingenstans att ta vägen i alla fall...
Efter lite shaffs så berättade jag för henne vart jag var.
- Jag och en till kommer och hämtar dig.
Jag hamnade i fosterfamilj när jag var...eller jag minns inte riktigt när det var. Jag tror det var efter min Pappas död.
Och jag vet heller inte hur många familjer, exakt hur många, jag bott i. Jag var kaxig, uppkäftig och envis.
När jag fyllde tolv, förra året, kom jag till ett jättesnällt ungt par. De ville inget hellre än att adoptera mig till slut. Men den viljan sprack för några veckor sedan, då det kom fram att de hade fått jobb i New York.
Jag trodde verkligen att de ville ha med mig, men dem skulle åka själva och att de skulle lämna bort mig.
De sa att de var trötta på mitt springande ute om kvällarna, om mina rökpauser och allt klagomål ifrån rektorn på skolan.
Ja, jag var ju inte den enklaste att ha att göra med. Jag hamnade ofta i bråk, konflikter och på fester som ofta spårar ur.
Jag minns vad det unga paret sa till mig när jag kom hem efter ett stort bråk på skolan(mitt första bråk) . Det var några killar i grannklassen som hade skrivit HORA på mitt skåp, och de skrek fosterfitta åt mig i korridoren.
Till slut började jag och deras gängs ledare att slåss. Han försökte mest taffsa på mig, men jag slängde till slut in honom i skåpen. Rektorn dök upp. Och vem fick inte skulden?
Det unga paret jag bodde hos blev skitarga. Den enda som trodde på mig var min klassföreståndare, han trodde alltid på mig. Han skulle nog bli ledsen om jag skulle få lov att flytta igen. Han brukade lyssna också, när jag berättade hur jag hade hamnat i den sits jag satt i.
Den snälla kvinnan på socialen och en man till kom i en blå volvo tio minuter senare.
- Vi ska åka förbi paret du bott hos och bara hämta dina saker, sa kvinnan, jag har ordnat en lösning på allt.
Själv så ville jag inte se dem igen. Så sent som den här kävllen hade vi grälat. De hade hävt ur sig en hel del saker som ingen vill acceptera. De sade att allt hade varit bra om inte jag fötts över huvud taget... då hade allting varit "Perfekt".
Kvinnan från soc, som heter Susanna, gick in och kom fort ut med en bag och en flyylåda där alla mina böcker låg.
- Du förstår, sade mannen, vi har ordnat ett jättebra ställe för dig att bo på.
- Var då? Ville jag veta om jag bott där förut.
- I en annan stad, fortsatte han när Susanna satte sig i bilen, staden heter Ludvika.
- Din gamla klassföreståndare ringde mig, berättade Susanna, han och hans sambo ville inget hellre än att ta hand om dig så de sökte jobb i Ludvika och fick det och det tar dig med sig.
|
|
|
|
