Min överlevnad |
När jag var liten älskade jag skogen, det blev som min egna lilla värld som jag kunde besöka precis när jag kände för det. Helst gick jag dit själv och tog långa promenader helst ensam, bara för att få komma iväg och tänka fritt. Min mamma ansåg att jag var alldeles för liten för att vandra rundor runt om i skogen helt själv, särskilt eftersom att hon visste att jag verkligen levde mig in i alla skuggor och allt som fanns. Hela bilden av skogen ansåg jag vara underbar, orubblig.
Nu när jag har blivit lite äldre har jag känt att jag verkligen behövt något att komma iväg till, precis som innan bara för att tänka, komma bort från verkligheten. Det har hänt så mycket de senaste åren och jag har förändrats, allt har förändrats. Inget är sig längre likt. Ibland undrar jag om det bara är jag som har förändrats och att allt annat är som det brukar vara, att det är jag som ser saker på ett helt annat sätt nuförtiden bara. Jag vet inte om det kan vara så men egentligen är det ganska ologiskt, för bland alla människor som bor i världen så är det inte bara jag som förändrats. Alla utvecklas. Det känns nästan som att jag förändras hela tiden men på något sätt fastnat i min egen utveckling.
Skogen har varit den enda plats som på något sätt accepterat mig och har fått mig att lära känna mig själv, och tycka om mig själv. Men på senaste tiden har jag insett att folk vill ha mer än de borde ta ifrån mig, ifrån alla håll dras de. Jag är inte mer än en människa. Alla klagar och aldrig blir någon nöjd. Ingen tror längre på mig. Att vistas i en folksamling som tidigare var något jag trivdes med har numera blivit en rädsla. Att se folks blickar dras mot mig för att sedan vändas bort snabbt när dom inser att det inte var någon värd att titta på. Eller när någon kollar extra noga. När någon sticker in blicken så att det verkligen känns in i mig, när det känns som att dom verkligen ser då väcks hoppet inom mig. Tanken att det faktiskt skulle kunna finnas någon som faktiskt bryr sig om mig. Men hoppet bleknar direkt när jag inser att det bara var en snabb reflektion, att bry sig är inget någon okänd, bara allmänt nyfiken människa gör.
Jag kände närvaron i rummet, någon började långsamt gå längs rummet i riktning mot min säng, där jag låg. Jag kände rädslan inom mig växa samtidigt som att jag insåg vad det var som skulle ske. Jag tog ett ordentligt tag om täcket och blundade förskräckt, öppnade munnen sakta och viskade fram orden, - snälla, jag ber dig, låt mig vara. När jag kände hans hand mot mitt käkben insåg jag att det var idiotiskt, för det skulle bara bli värre, det visste jag ju. Det var inte första gången. Det hade hänt så många gånger tidigare att jag tappat räkningen.
Så jag blundade hårt och så fantiserade jag mig bort precis som jag brukade göra.
Det spelades en svag melodi, höga toner, de hördes väldigt svag, men de gick tydligt att urskilja. Jag kunde melodin nu, tonerna va återkommande varje natt i min dröm. Mitt i refrängen brukade jag vakna genomsvettig för att sedan somna in i en djup sömn. Denna gång var det annorlunda för jag drömde inte, jag föreställde mig melodin. Jag kunde melodin nästan utantill nu, den hade ett sånt lugn och den fick mig att känna mig lugn. Jag visste att han snart skulle vara nöjd, så jag blundade ännu hårdare och ignorerade smärtan jag kände inom mig.
Dagarna rullade på som vanligt, jag var hela tiden medveten om vad som skulle till att hända dagen därpå och dagen därefter det. Jag kunde inte längre hitta en endaste anledning till att vara kvar. Jag orkade inte längre och bestämde mig för att så fort jag fyllt 18 flytta så långt ifrån mitt ”hem” som jag någonsin kunde. Jag hade så fruktansvärt ont, och jag kämpade på något så otroligt för att inte förlora min ”drömvärld”, för det var det enda jag hade kvar, det enda som kunde rädda mig. Och jag fortsatte fly iväg och tänka mig bort, det var det som räddade mig ifrån denna tid. Det var det som tillät mig att någon gång ibland få vara bara jag. Jag räddade mig själv och snickrade mina egna broar av mitt eget virke. Jag klarade mig enbart för att räddningen av mig själv var det ända jag hade kvar att kämpa för.
Min överlevnad.
|
|
|
|
