Looking, without really seeing del 1 |
Jag rättade till kjolen innan jag reste mig för att gå fram till fönstret och kika ut på gården där nedanför. Jag väntade på en taxi som skulle komma och hämta mig för att sedan ta mig till tågstationen. Därifrån skulle jag ta tåget ut till den engelska by där jag föddes och tillbringade större delen av min barndom. Nu var det nästan tre år sedan jag var där sist, men minnena av de vackra, gröna omgivningarna var omöjliga att glömma. Plötsligt rullade en bil in på den lilla stenbelagda gården och jag skyndade mig ut i hallen för att snöra på mig skorna och ta min väska. Min moster, Beverly, stod i dörröppningen in till köket och tittade på mig.
- Lycklig resa Tatiana, jag kommer att sakna dig, sade hon med sin väldigt ljusa röst innan hon tog två teg fram för att omfamna mig.
Jag besvarade omfamningen men var ändå först med att dra mig tillbaka.
- Tack så mycket. Och jag kommer ju faktiskt tillbaka i september, när höstterminen börjar.
- Det är längre tid än du tror lilla vän, svarade hon innan jag tog min väska och skyndade ut genom ytterdörren, nerför trapporna och ut genom porten till den varma sommarluften utanför.
Det var bara slutet av maj, men det var redan riktigt varmt och de ljumma vindarna som ruskade om ibland trädkronornas gröna löv lovade om en varm och behaglig sommar.
När jag, ungefär tre timmar senare, nådde min destination så klev jag av tåget. Ner på en liten, ganska så gammalmodig, perrong. I ena ände fanns en smal stentrappa som ledde ner till parkeringen, som egentligen inte var mer än en liten sandplätt, fanns en svart bil parkerad. Suffletten på bilen var nerfälld och i förarsätet satt en man, på ungefär tjugo år. Hans hår var mörkbrunt, nästan svart. Och ögonen lyste blåa i det fortfarande vinterbleka ansiktet. Det var min bror Sanja, som kommit för att hämta mig.
- Lillasyster Tatiana! Utropade han glatt när han fick syn på mig.
Jag skyndade honom tillmötes, så gott jag kunde med min tunga väska.
- Storebror Sanja, svarade jag och släppte väskan för att sedan kasta mig i hans armar.
- Så stor du har blivit lillasyster, sade han när han satte ner mig.
- Det säger du bara, skrattade jag samtidigt som jag vände ryggen mot honom, för att hämta min väska som jag släppt på marken någon meter därifrån.
Men innan jag hann få tag i den så tog en kraftig manshand, tag i den och stod nu och sträckte fram den emot mig. Jag lät långsamt blicken vandra från handen, upp, längst med armen tills den stannade i ett obekant ansikte.
- Inte skall fröken bära sin väska själv, varsågod, sade mannen och gjorde en liten knyck med handleden som fick väskan att gunga.
Det var en gest till mig att ta den själv.
- Jag klarar av att bära mina väskor alldeles utmärkt själv, herrn. Men tack för hjälpen, sade jag i en ton som jag hoppades inte lät alltför kylig.
Mannen gav mig ett roat leende innan jag tog tag i väskan, och slängde in den i baksätet på Sanjas bil. Sanja satt redan på förarplatsen och så fort jag satte mig på sätet bredvid honom tryckte han hårt på gaspedalen så att vi for ut på vägen med en nästintill skräckinjagande hastighet.
- Vem var det? Frågade jag Sanja, efter att vi suttit tysta någon kilometer.
- Samuel Daniels, en riktigt otrevlig typ, men hans föräldrar verkar vara lika rika som monarken själv så mor tvingar oss att stå på god fot med honom, svarade Sanja och avslutade med något som lät väldigt likt en morrning.
Jag som inte ens visste att han kunde morra.
- Bara för att han är rikast i stan så måste han väl inte bete sig som en skitstövel? Muttrade jag
- Nu var det ju faktiskt inte han som var otrevlig, det var du, sade Sanja, och avslutade med ett litet skratt.
- Javisst, och sen när är det otrevligt att motsätta sig de gamla med att kvinnan är sämre än mannen?
- När en man erbjuder dig hjälp, och jag får väl anta att det är anledningen till att du fortfarande är själv? Frågade Sanja, och nyfikenheten och hoppet i hans röst var svåra att missta.
Jag visste att hela min familj hoppades på att jag skulle hitta någon, en man, att gifta mig med så snart jag var klar med min utbildning. Men jag fortsatte att göra dem besvikna, och hoppades kunna fortsätta med det ytterligare några år framöver.
- Du får anta vad du vill, svarade jag finurligt och blickade sedan ut på landskapet som vi susade förbi.
|
|
|
|
