Skolan del (9) |
Plötsligt när jag ska svara knackar det på dörren.
KNACK KNACK KNACK...
- Gå och öppna Julia, sa mamma.
Jag går med myrsteg till döörren och mamma säger till mig
gå fortare, till slut går jag och öppnar jag dörren vanligt.
Där står Cornelia.
- Hej, säger hon med svag röst.
- Stick iväg, säger jag tillbaka och smäller igen dörren.
Plötsligt står mamma bakom mig och säger:
- Vad var det där??
Jag visar henne armbandet och prislappen och mamma springer
ut i bilen och kör mot hållet dit affären ligger.
Nu kände jag mig ensam igen, ruggigt läskigt. Plötsligt
knackar det på dörren. ( igen ). Jag går och öppnar.
Där står Josefin.
- Förlåt mig att jag snodde din kompis, sa hon till mig.
- Det går bra, sa jag, vi är ändå inte kompisar längre.
Hon snurrar runt på trappan och frågar ifall hon får komma in
och sa att det var kallt att prata ute.
Det pirrande i magen av känsla att bjuda in nån som man inte
känner så väl. Och mamma var ju borta i affären eller nånstans,
det kändes läbbigt.
- Bor du här frågade hon.
- Ja, jag bor här, svarade jag.
- Jag måste gå, jag lova pappa komma till middagen, sa hon.
- Har du en pappa frågar jag.
- Såklart, Hejdå, sa hon och gick.
Klockan var sex på kvällen och Julia undrade när mamma kom hem.
Nästa Dag!
Jag vaknade av att mamma satt vid sängkanten och klockan var 5 på morgonen
jag var jättetrött.
- Godmorgon gumman, jag vet armbandet kostade mycket men
dom sa det var REA så jag fick tillbaka 800 kronor. Dom kostade
bara 200, sa hon när hon hade pratat färdigt.
- Mmm, svarade jag.
Mamma gick ut ur rummet och gick nerför trappan och började med
pannkakor i köket. Jag kom ner halv sex och där stog mamma
och skulle precis sätta sig för att äta.
- Jag hörde vad du sa och förlåt, jag tänkte ge det till
Cornelia men när inte vi var vänner längre så fläckte jag
av det och tog med det hem. Jag vet det var dumt gjort, sa jag.
Jag skämdes över det som hade hänt.
- GE TILLBAKA DET TILL CORNELIA. GETT ÄR GETT, sa hon ilsket.
- Men det var ju hennes namsdag inte födelsedag eller nåt sånt.
Mamma gav mig en blick så jag tog armbandet och gick till skolan
sakta och säkert. Plötsligt träffade jag Cornelia ensam
på vägen, jag prövade säga hej men fick inget svar tillbaka.
I Skolan!
RRRRIINNNNNGGGGGG, RRRRIIINNNNGGGG.
Plötsligt ringde det in och alla sprang in. ( Till och med jag. )
Men Cornelia bara går sakta in till skolan.
- Cornelia skynda på, ropar Josefine från fönstret.
Cornelia går lite snabbare. ( Lite ).
Plötsligt kom hon in i klassrummet och alla andra sitter där
och räknar Mattematik! Plötsligt säger läraren (Maria).
- Cornelia, har det hänt något?, säger hon.
- Ja, snyftar Cornelia. Jag har inte någon kompis och jag
vet inte hur det hände heller.
Cornelia börja gråta. Men så gedde jag henne armbandet.
- Tack, sa hon.
Varsegod, svarade jag.
På rasten så var vi vänner igen och när skolan var slut var det helg.
Sista timmen på fredagen hade varit underbar.
När jag gick hem så såg jag en annan bil utanför vårt hus.
Jag hade aldrig sett den förut och nummerplåten var så här:
ZQR 694
Plötsligt kanske mamma börja dejta men det ville jag inte
ingen fick ta min pappas plats.
Plötsligt öppnade jag dörren och såg...
Fortsättning Följer!
|
|
|
|
