När mina ögon slutade berätta. (en del) |
Om du bara visste. Om du bara kunde vara tillräckligt smart för att lista ut det, utan att jag behövde säga något alls.
Då kanske du skulle lyfta upp mig i dina armar, andas i min nacke och bära upp mig till din mjuka himmel. Men nu är det inte så, nu är du arg för du inte förstår.
för att jag vägrar berätta. Du ska veta att jag gjärna hade berättat om jag kunde,det lovar jag... Du kanske har hört talas om tunghäffta? Det innebär att varje gång man öppnar munnen för att säga något krullar tungan ihop sig och dyker rakt ner i halsen på en.
Så är det för mig, min tunga vägrar berätta för dig, men hela min kropp skriker ut orden varje dag ...
Kommer du ihåg hur enkelt det var för oss för bara något år sedan, vi flög fram på små moln och livet lekte.
Då behövde vi inte förklara något för varandra, utan kunde läsa varandras ögon men nu tittar jag bort så fort du söker ögonkontakt.
Igår när du knackade på hos mig ville jag inte ens öppna, jag var så rädd för att du skulle bli ledsen igen. Ledsen för mina ärr, för mina tårfyllde ögon och för allt mitt misslyckande.
Men min mamma släppte in dig och bad dig gå upp till mig. Jag hörde henne säga någt om att hon var orolig. Min rädsla blev starkare.
Du ställde dig på tröskeln till mitt rum och bara såg på mig. Dina ögon bad om mina ögon, men jag tittade ner.
Då klev du sakta fram till mig, la din arm om mina axlar och sa " Du behöver mig" Jag skakade på huvudet "jag behöver vara ensam nu"
men sedan ångrade jag mig på direkten för jag behövde dig så mycket att mitt hjärta skrek.
Men så insåg jag att det var försent, du hade redan rest dig upp för att lämmna mit rum. Och det för alltid...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Qwatie - 5 nov 08 - 19:32- Betyg:  | Jävlar vad stark text :O
Sjukt bra skrivet! |
|
|
|
