- Vi ska ses igen.. |
en kort novell. inga smygläsare tack, hoppas ni gillar den.
"Jag kommer aldrig lämna dig". Din röst ekar i huvudet på mig, i handen håller jag ett kort på dig och mig. Du med ditt bruna ruffsiga hår, de vackra glittrande blåa ögonen som tittar rakt in i kameran, och dina läppar som ler så lyckligt. Och så jag med mitt svarta hår som hänger neröver axlarna, mina nötbruna ögon stirrar intensivt in i kameran och mina röda läppar ler stort. Vi håller om varandra, vi ser så lyckliga och fridfulla ut, som om vi skulle vara tillsammans föralltid. Jag smeker med pekfingret på din kind och låter fingret smeka dina läppar på kortet. Jag minns allt som igår, men ändå är det ett år sedan.
Du och jag skulle på en båtresa, fira våran starka kärlek. Vi hade packat ner allting, allt började så bra. Du bjöd mig på drinkar och vi stod och tittade på månen som lyste på natten. Vi kysstes passionerat uppe på däck, och allt var frid och fröjd. Jag kände mig då som världens lyckligaste tjej. Det fanns inget bättre än att få vara med dig, tillbringa all min tid åt dig. Vi lovade varandra att aldrig släppa taget om varandra, vi lovade också att aldrig ljuga eller vara otrogen. Det skulle alltid vara du och jag och ingen annan.
Båtresan började så bra, de två dagarna vi hade tillsammans var otroligt vackert. Aldrig i hela mitt liv, hade jag fått uppleva något så fantastiskt, det var så många känslor på samma gång och lyckliga drömmar. Minnen som bildades allt mer och bevarades i mitt hjärta, jag skulle aldrig glömma den båtresan med dig.
Men så, efter de två dagarna, påväg hem från båtresan. Hände det som inte fick hända. Vi drack oss fulla, stod ute på däck och sjöng och dansade. Du kom på idén att ställa dig upp på båträcket, vi tog varandra i handen och ställde oss upp på räcket. Räcket var halt och det kittlade i magen när vågorna kom emot båten. Det gungade så härligt men var skrämmande på samma gång. Du släppte taget om min hand och sträckte ut dina armar, som för att ta emot vinden som kom emot oss. Jag höll hårt i räcket och tittade på dig, ditt skratt ekade och du viftade med armarna som en fågelunge som försöker flyga. Jag försökte få dig att sluta, men det var då. Du slant med foten din, och din skräckslagna blick klistrade sig fast i huvudet mitt. Jag såg hur du hjälplöst svingades över bord, och landade ner i det iskalla vattnet bland de vassa stenarna som fanns där, långt nere på bottnet. Jag skrek på hjälp, men ingen hörde och jag var för full och svag för att kunna gå till några människor. Det var ändå försent, du var försvunnen och skulle aldrig återvända.
Den scenen spelas än idag upp i mitt huvud, igen och igen. Aldrig kan jag glömma, skriket som hördes från både dig och mig, och inte heller din skräckslagna blick strax före du svingas över bord. En tår rullar nerför min kind, mitt hjärta gör ont. Aldrig skall jag glömma dig, du var och är min stora kärlek. Ingen kan någonsin ta din plats.
Jag älskar dig, fast du inte är här med mig, ibland när jag tittar upp mot himmelen, kan jag känna en svag vindpust mot min kind. Är det du som smeker min kind? Är det du som kan se mig från ovan? Någon dag, ska vi ses igen. Och få ta igen all den tid som gått förlorat...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | | LittleHoney - 3 nov 08 - 17:25 | | tack :) <3 | Maade - 3 nov 08 - 17:25- Betyg:  | | sorli, men fiin :) <3 | Rosentjej - 3 nov 08 - 16:51- Betyg:  | den var riktiget fin, tänk bara på stavningen.
och så ska det vara slant inte slintade, men annars var den riktigt bra :)
//Sara |
|
|
|
