Djävulen och jag [del 4] |
Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet.
Allt går mot samma mål:
allt har kommit av jord,
och allt blir jord igen...
Tredje Moseboken 3:19
-Del 4, vad eller vem är jag?-
Jag vaknar med ett ryck.
Men vem eller vad är jag?
Hur hamnade jag här,
häver mig långsamt upp och sätter mig.
Suddiga minnen snurrar..
Slag, familj, kärlek och hat.
Vart och vem fan är jag?
Jag ser mig omkring, jag sitter ensam i mörkret.
På den snötäckta och kalla asfalten.
Har ingen aning om vem jag är,
vem jag var, vart jag är eller vart jag är på väg.
Jag ser marken är täckt av mycket blod,
är det mitt blod?
Har jag blivit påkörd?
Jag tittar ner på jackan, som är täckt av blod.
-Kolla bögen har tagit sig upp,skrek en av dem.
Nu står fyra killar och tittar på mig.
Jag vet inte vilka dem är, men dem ser inte så trevliga ut.
-Vad kallade du mig, sa jag argt.
Kanske lite snack med dem kan hjälpa mig minnas..
-Bögen,verkar ha fått lite cojones sa en av dem.
Jag ser att en av dem håller nu i en kniv och en ett silvrigt baseball trä lutandes mot axeln.
Ett tåg av bilder snurrar, rustning, långt mörkt hår, silvrigt.
Smärta..Skon träffade mig på kinden och på rygg ligger jag igen.
Kände ilskan, som en demon skriker i mig.
Jag reser mig på skakande ben, jag är berusad av hat.
Jag känner smärta i huvudet, när baseball trät träffar.
Men jag säger inget och blodet får håret att färgas till deras favorit färg
eller ja snart deras föredetta favorit färg.
Berusningen varar inte länge.
För snart vaknar jag, med ett rött baseball trä i handen och med
tre killar på marken framför mig, som färgar den spräckliga asfalten.
Allt hade gått fort, nu ligger en av dem som enligt hans plånbok heter
Teemo med spräckt skallben och med halva innehållet från huvudet på marken.
En av dem har en kniv i halsen som inte hade någon plånbok på sig, så vi kallar han Kalle.
Kalle låg i sitt eget blod som hade nått enda till en annans fötter
som låg med blåmärken på halsen och med ett ansikte som endast en mor kan älska.
Den fjärde andades fortfarande, han låg en halvmeter framför mina fötter.
Han grät.. Jag var berusad igen.
-Ro...ooo..
Jag kunde knappt urskilja vad han sa, jag brydde mig inte.
Jag gick fram, log åt honom.
Höjde min högra fot och stampade till.
Jag hörde det krasa när hans revben blev nertrampad.
Jag släppte baseball trät och satt mig ner igen.
|
|
|
|
