Jag är hans älskling. (Maria del 3) |
"Jo, du älskling." sade micke och jag tittade bort från datorn.
"Vad är det, gubben?" svarade jag.
"Kan inte du byta blöjan på Elin nu? Jag gick upp 3 gånger i natt faktiskt."
"Jo, såklart jag gör. Jag gör allt för dig och Elin!"
Jag var stod i ingången och Micke ropade på mig igen.
"Sen kan vi ju gå in till rummet och ha lite mys!"
"Jo, självklart"
”Eller vad tycker du, Maria?” fräste min lärare. ”Det här är andra gången bara under den här veckan du somnar på lektionen! En gång till så ringer jag hem! Fattar du?” Hon såg verkligen allvarlig ut.
”Jaja.” gäspade jag. ”Vart ligger vi?”
Hon suckade.
”Vi har slutat!”
Jag tog väskan och min jacka som hängde över stolen och gick ut ifrån klassrummet. Det vibrerade i fickan så jag fumlade upp mobilen och läste mitt sms. ’Jag och Lina är hos Micke nu, alla är här och väntar på dig. När kommer du?’ det var Filippa som hade skickat det. ’Jag är där om 10 minuter.’ Svarade jag och skyndade sedan dit.
Jag stod där utanför nu.Utanför Mickes hus alltså. Jag suckade. Egentligen mådde jag ganska illa men jag kämpade mig fram mot ytterdörren i alla fall.
’Tja älskling!’ Micke böjde sig fram för att pussa mig på kinden. ’Jag skulle behöva prata med dig lite, det där som vi gjorde förra veckan, filmen och det.’
’ Jo visst, men jag ska bara hälsa på Filippa och Lina först.’
’ Skit i dom! Du gillar ju de ändå inte’ viskade han. ’De har inte märkt att du har kommit än så jag säger bara att jag går ut för att kolla om du kommer, okej?’
’Okej’
Efter han hade sagt att han gick ut så gick vi runt hörnan och vi stannade vi kontejnerna.
”Jo alltså Maria.” Började han.
”Ja?”
”Jag vill inte skrämma iväg dig eller något. Men.. jag är nog kär i dig.”
Mitt hjärta satte sig i halsen. Jag skulle vilja hoppa i famnen på han och skrika: Jag är kär i dig också! Men så blev det inte.
”Okej” med pipig röst, blev mitt slutgiltiga svar.
”Okej? Har du inget mer att säga?” han tittade med en frågande min.
”Nej, jag måste gå hejdå!” jag hann inte långt innan jag tänkte efter.
’ Vad fan gör jag? Jag älskar ju honom!’
Jag sprang allt vad jag hade och när jag var ca 20 meter ifrån han skrek jag.
”Micke!”
Han vände sig om.
”Jag älskar dig, Micke!”
|
|
|
|
