Djävulen och jag [del 1] |
"...Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken.
Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och
det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.
Och han, den stora draken, ormen från urtiden,
han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen,
han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom."
Uppenbarelseboken 12:7-9
-Del 1, den ärorike?-
Snön föll ner från den mörka himlen i den lilla förorten, klockan var dock bara något över nio,
men ute var det svart som natten och den kallaste dagen i november.
Mörker är för många jobbigt.
Vissa blir stressad och rädd av mörker, men jag älskar det.
Ensam står han där, en nästan vuxen grabb och ser sin andedräkt medans han
fumlar fram sin extra långa Marlboro ur sitt paket.
Han stoppar den mellan sina frusna läppar och tänder den, röken syns inte i mörkret...
Han tittar på tabellen... igen, för säkert hundrade gången, 21.20 står det.
Fortfarande.. Han sätter sig på bänken i kuren,
suckar och försöker tänka på annat än den otroliga kylan.
Tankarna flyger fram och tillbaka,
men något han inte kan få ur skallen..den flickan..
-Fan, han råkade aska på sina jeans, innan han hade hunnit borsta bort det från knät
med sin frusna hand, hade det redan blåst bort med vinden.
Han önskade just nu att han också kunde försvinna med hjälp av vinden.
Meningslösheten slog ofta till honom på käften, liksom fler har gjort.
Var inte ofta han inte kände att han inte
är allt han skulle och borde kunna vara..
Ett minne susade fram i skallen som ett tåg,
smaken av blod och känslan av förudmjukelse.
Liggandes på marken, med högra framtanden bruten av killens knoge.
Slutna ögon,för att slippa se.
Skrikandes, för att slippa höra.
Han hade försökt gömt sig själv, i sig själv.
Men med fyra killar sparkandes på en,
är det svårt att försvinna.. ut i lugnet i ens eget huvud.
-Kom igen då bögjävel, ställ dig upp!
-Visa att du har nån ära, försök i alla fall göra motstånd!
Skratten tog mer än sparkarna....
Tänk om man ändå hade haft styrka och mod, för att slå skiten ur dem?
Han fimpade och spottade på asfalten någon decimeter framför hans ena sko.
Vilket skämt, ära och mod är inte precis min grej.
Hej, jag är bögjäveln även kallad Robert, tänkte jag för mig själv och grävde
händerna djupare i mina jackfickor.
Jag är ett dåligt skämt, vilken ironi att jag heter Robert...
Robert som betyder den ärorike.
Jag borde heta något som betyder den fege och veke..
Jag ställer mig upp och tittar upp efter vägen, jag ser bussens ögon och tackar min lyckliga stjärna...
|
| Kommentarer | | Chillaah - 28 nov 08 - 17:52 | | åååååh grymt bra !:D ska läsa vidare :) | | MsAnanas - 28 nov 08 - 15:11 | | Ordiningen på texten ärlite konstig och den är inte alltid sammanhängande, men helt ok :) | | Freaket_93 - 9 nov 08 - 16:52 | Jag gillar den redan,
ett tips är bara att kolla över novellen, ibland skriver du i olika tempusformer nämligen
("Fortfarande.. Han >satt< sig på bänken i kuren,
>suckar< och ...") Jag gillar handlingen, ska fortsätta läsa :) |
|
|
|
