Vindspel del 4 |
En dag vaknade jag; mina dagar börjat alltid så, jag vaknar och dagen är igång vare sig jag vill eller inte, och insåg att jag hade mognat. Och jag var redo för en utmaning.
Så därför kollade jag på klockan, 7:32, steg upp och tog på mig mina rena jeans, en långärmad tjock tröja och strumpor.
Sedan borstade jag det svarta håret så det blev slätt och tassade ner för trappan.
Jag tog på mig skorna och tänkte precis gå när jag kom fram till, jag gör inte så längre.
Ingen mer oro.
Därför tog jag fram min röda kulspetspenna och skrev en lapp. Min hand skakade.
Jag är i skolan…
Det fick räcka. Jag kunde inte komma på något mer fast jag visste att jag borde.
Sedan gick jag ut. Vinden slet i mitt hår och mina läppar sprack när jag bet i dem.
Ögonen rann, tur att jag aldrig använde smink längre.
Jag fortsatte. Jag gick ända till skolan och stod ett tag och betraktade den stora, röda byggnaden. Ingen var där än. Jag kunde fortfarande vända.
Då gjorde jag det. Mina fötter rörde sig framåt, jag fokuserade blicken på dem, och så var jag inne. Skolan var varm och stor. Otrygg och jag fick panik.
Toaletten var om jag mindes den. Fast renare och utan blodfläckar. Paniken rörde sig i min mage och jag mådde så illa att jag stoppade fingrarna i halsen. Lite gult slem kom ut, jag sköljde munnen med vatten, drack lite och spydde igen. Efter en kvart var jag redo.
Utanför hördes steg, röster, skratt, skrap… Alla ljud man kunde tänka sig.
Precis när jag öppnade dörren fick jag en chock. Framför mig stod de, tre tjejer från min klass. Våra blickar möttes och deras ögon fylldes med medlidande.
”Shit… ” mumlade en av dem. Blondie. Sedan gick hon fram till mig och gav mig en kram.
”Isa, vafan! Det var länge sen! Hur mår du?”
Jag log svagt, försökte i alla fall. De visste, alla visste, och det var synd om mig nu.
”Sådär”… sa jag försiktig.
”Vi har saknat dig Isa, varför svarade du aldrig när vi ringde?” sa en av dem.
”Men vafan, hon har varit ledsen såklart” fräste Blondie. Hon hade alltid försökt skydda mig mot allt, även mot honom, men det gick inte. Han var för stark för oss alla.
”Älskade isbit. Att du inte smälter när du är så varm inombords. Ditt hjärta slår för alla, varför inte för dig själv?”
Jag började gråta. Jag var ju kall inuti! Kall och utan känslor. Mitt hjärta slog ju knappt.
”Vi går hem till mig. Du är så mycket viktigare än skolan och allt annat”
Hon ledde mig, höll mig i handen. Det var tur för annars hade jag nog ramlat.
Ibland hatade jag att vara så svag.
Jag hörde inte hemma här i skolan förstod jag nu. När vi gick, hon pratade om allt jag hade missat det långa året jag hade varit borta.
Och jag förstod ingenting, ingenting alls.
Hennes humor var obegriplig, orden hade en falsk klang ibland, rösten var gäll när hon blev upphetsad. Skvallret berörde mig inte.
Hon hade varit min bästa vän och plötsligt kände vi inte varandra längre.
Eller så var det jag som inte kände mig själv.
Snön knarrade när vi gick, fem minuters tystnad. Det glittrade överallt. Änglaglitter.
Vinden hade stillat, trött på att leka och hade nu lagt sig på molnen för att vila.
Blondie bet sig i läppen, torkade bort en tår och öppnade sedan munnen.
”Jo… det är en sak också… Som har hänt alltså.”
Jag tittade henne i ögonen och de glittrade. Ännu en tår läckte.
”Jag är gravid…”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 15 nov 08 - 15:51- Betyg:  | | den är såå bra! | | jeba1215 - 6 nov 08 - 20:54- Betyg: | jenny har rätt du borde få massor med komentarer för denna
grymm bra Novellen =) | | honheterjenny - 2 nov 08 - 15:52 | men åhh.. jag älskar den.
jag blir så förvånad över att du inte fått ngn kommentar,
mejla mig sen tack |
|
|
|
