After the disaster - del tre - bergen vid gränsen |
Fantia satt upp på sitt nya palominofärgade sto och njöt av den långa galoppen hon hade manat på stoet i.
Hon funderade litet på hur billigt stoet hade varit till salu. Hon brydde sig inte så mycket om uppfödaren inte hade tagit särskilt väl hand om sina hästar eller om han överhuvudtaget ägnade tid till att avla fram nya raser – det var stoet hon hade fastnat för och inget om hennes bakgrund. Stoet var i fin form och hade mjuka gångarter där de galopperade i vägkanten.
Efter en stund kom hon tänka på Areina. Hennes älsklingshäst som hade dött i olyckan i det brinnande stallet. Skimmelstoet var mycket intelligent och hon saknade den erfarenheten hos sitt nya sto – Simbelmynë. Jo, Simbelmynë var faktiskt intelligent men inte på samma sätt som Areina hade varit. Det drömstoet hade njutit av en snabb galopp och att få sträcka ut halsen och springa det snabbaste hon kunde. Simbelmynë var litet större och ”ädlare” om man kan kalla det så. Hennes gångarter var fina och förträffliga. Egentligen gillade Fantia inte de hästar som de verkligen hade ansträngt sig för att kunna avla fram väldigt fina raser och gångarter. Hon valde för det mesta de hästar som passade henne – så att de två går ihop, två blir en. Hon var faktiskt tvungen att erkänna att Simbelmynë faktiskt var en av de ”ädla” hästarna – fin kroppsbyggnad, fina gångarter och allt sådant.
Hon ville inte sova på de värdshus som fanns längs vägen utan stack bara in huvudet för att köpa mat då och då. Hon anade att ryktena om olyckan redan hade nått till Sinla – en av de större städerna som låg vid havet – så hon ville helst inte visa sig överallt.
Hon vek av från vägen, utan att märka det, en dag och begav sig upp mot de berg som visade en del av gränsen till Nerai – Senymlës grannland. Det var först när den kala marken började visa sig som hon förstod vad hon hade gjort. Hon funderade först på att vända tillbaka men kom sedan på att om man ville gömma sig någonstans så är bergen ett av de få ställen där man kunde få vara ifred.
Hon skrittade försiktigt längre upp i bergen och satt av sitt sto när hon snubblat några gånger, och ledde stoet försiktigt allt längre upp i bergen.
Tillslut fann hon vägen allt svårare och fann att stoet inte kunde fortsätta så mycket längre. Hon band upp stoet i ett av de få – och döda – träden som fanns uppe i den kala marken och sjönk ned på en sten.
Hon betraktade den steniga marken medan hon funderade på om hon skulle bosätta sig här ett tag.
Hon kunde se skogen hon hade kommit ifrån men skolan var för långt bort för att kunna se.
Sedan kom hon att tänka på hur hon skulle få mat och vad hennes sto skulle äta om de bosatte sig uppe i bergen en tid. Den idén föll platt.
Hon skakade på huvudet och lossade knuten vid det döda trädet för att leda Simbelmynë nedför berget igen.
|
|
|
|
