After the disaster - del ett - drömmen/flykten |
Fantia kämpade sammanbitet för att kunna hålla igen känslorna. Svetten rann över hennes panna där hon satt och knöt händerna medan hon andades spänt.
Tillslut orkade hon inte hålla igen känslorna längre utan tappade greppet om de samlade känslorna. Genast började det att åska och blixtra. Blixten slog ner i stallet och i träden runt omkring magiskolan, och de började brinna.
Regnet som föll släckte inte elden utan det fortsatte. Piskande regn och vindar fällde träden runt skolan.
Hon såg hur sin älskade blev kritvit i ansiktet och tog fram sin safirfärgade magi och kastade ut den över skolan. Den lade sig i ett fint täcke runt skolan och han kämpade med att få med andra saker som stallet, till exempel, men hans magi var inte så stor.
Fantias magi slog ner i alla träd den kom åt runt omkring skolan och kometer flög över himmeln.
Hon såg litet underligt på sin älskades kritvita ansikte och såg svetten bryta ut ur pannan.
Människor sprang efter skydd och hästarna skenade.
Snart brann en stor ”brasa” runt om magiskolan som växte sig större för varenda liten sak den fick tag i.
Elden fladdrade förbi fönstret när hon vände blicken ditåt. Några sekunder senare hörde hon något som lät som om det sprängdes och flammorna steg högt mot skyn.
Den andra jordbävningen började och regnet piskade mot skolan. Hon kämpade med att få sin ilska under kontroll, men det gick inte. Hennes ilska ville inte stoppas den här gången.
Ilskan sprängde sönder vallen mellan Tyreisjön och skolan. Vattnet forsade in på skolgården och vattennivån steg högt. Hon rusade fram till fönstret och fann att vattennivån steg upp över porten. Hon fortsatte att kämpa mot sin ilska och hennes grepp om fönsterkarmen hårdnade. Hennes ilska tvingade henne att se på den fasansfulla scenen och hon kände den tredje jordbävningen börja innan allt blev svart…
- Fantia, vakna!
Fantia öppnade sina ögon när hon kände att någon vilt skakade om henne. Det första hon fann var sin älskades ansikte. Hon såg in i hans safirblåa ögon en stund innan hon vände bort blicken – ut mot fönstret. Hon slängde över benen från kanten och satte sig upp alltjämt med blicken fäst mot fönstret. Hennes ögon tårades där hon satt och såg ut ur fönstret på en grå himmel. Sedan kastade hon sig i hans famn och grät. Han smekte henne över ryggen och höll sedan om henne.
- Såja, sade han lugnande. Du drömde igen, inte sant? Det är över nu, Fantia. Det som har hänt har hänt.
Fantia låg kvar i hans famn en stund innan hon rätade på sig och vände blicken mot fönstret igen.
Hon reste sig upp och gick fram till det samtidigt som hon grep tag om halssmycket hon hade.
Den blågröna stenen glimmade till litet lätt innan den doldes i hennes hand.
Hon stannade framför fönstret och såg ut över sjön runt om skolan. Hon suckade och funderade på det hon hade bestämt sig för att göra.
Hon kunde inte stanna kvar och hon vågade inte berätta att hon tänkte lämna skolan – varken för Sarain eller Alex.
Så kände hon en försiktig men ändå vänlig tanke röra hennes inre som fick henne att vända sig om.
- Sarain, viskade hon och satte sig bredvid sin älskade. Vad hände?
Sarain suckade mjukt och berättade än en gång vad som hade hänt efter det att hon hade svimmat.
Hon satt med fingrarna inflätade i hans och blicken rakt fram på en tom vägg medan hon lyssnade åter på hans berättelse.
När han var klar så såg han mjukt på henne innan han kysste henne försiktigt.
- Du gjorde vad du hade kunnat, sade han mjukt.
- Jag kunde ha förhindrat det, sade hon och vände blicken mot väggen igen. Det är mitt fel att det hände.
- Det är inte ditt fel.
- Det är mitt fel! Utbrast hon och rusade åter fram till fönstret. Om jag bara…
Hon skakade sorgset på huvudet och lät tårarna falla ned i sjön som omringade skolan.
Hon såg ned i vattnet och följde ringarna som hennes tårar bildade i vattnet. Hon viskade lågt om saker hon hade kunnat göra för att förhindra olyckan men som Alex sade, ”gjort är gjort – det kan ingen ändra på”.
Hon hade tänkt ett sarkastiskt svar om ”då kan ingen ändra på det jag tänker göra härnäst”.
Sarain satt kvar på sin älskades säng och betraktade henne bakifrån. Han tänkte på olyckan som hade inträffat och skakade litet sorgset på huvudet innan han reste sig upp och lämnade sin älskades rum.
Fantia vände sig om när hon hörde att dörren stängdes. Hon suckade och plockade fram det lilla knytet med litet av det hon visste att hon behövde när hon flydde.
Hon trollade även fram sin magiska stav och tog den i andra handen innan hon satte sig ned och snabbt gick igenom om hon hade allt som hon behövde.
När hon var klar rätade hon på sig och såg sig om i rummet hon hade haft under den tid hon hade bott på skolan. Hon fann dörren och gick ut i korridoren. När hon kom till trappan som gick ned till undervåningen svor hon lågt över de knarrande stegen. Hon gick fram till porten och öppnade den försiktigt för att inte väcka de andra.
Sedan såg hon på vattnet utanför skolan. Hon visste att Gareth – en av lärarna – hade lagt en besvärjelse över sjön så att man kunde gå på den men det kändes ändå litet läskigt när hon tog första steget ut på vattnet.
Hon vände blicken uppåt – mot sitt fönster – när hon fann att det var något som lös upp den mörka natten.
Månens dunkla sken och ljuset från några stjärnor lös upp hennes väg ut till skogen då månen gömdes bakom träden.
De nedfallna träden – som ingen ännu hade tagit hand om – gjorde så att det var lättare att se eftersom månen kunde hitta vägen ned till marken. Hon snubblade flera gånger och när hon väl kände att hon kom in i skogen gick hon i blindo.
Hon suckade och tog ett hårdare tag om sin stav innan hon fortsatte in i mörkret.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | fluglort - 1 nov 08 - 14:01- Betyg:  | hmmm påminner om en bokserie som jag har läst, av Tamora Pierce, handlar om en flicka som heter Alanna (har även läst en annan om en tjej vid namn Dine ((typ))) men den verkar iaf mycket bra :D
fortsätt! | | Violet - 1 nov 08 - 11:38- Betyg: | | FORTSÄTT!! |
|
|
|
