Vindspel del 2 |
Illusioner.
Ordet var vackert och hade en speciell smak. Munnen växte inifrån, formades till ett leende så ordet knappt hördes. Men det var också hemskt. Påminde mig om mardrömmarna jag hade förra året. De hade tagit över mitt liv och de fyllde hela min vardag. På dagarna plågade minnena mig och på nätterna drömmarna.
Nu var det över.
Nu var alla minnen vackra och mjuka, som fjäderdun, änglavingar.
Ibland fick änglasmekningarna mig att gråta, varje del av kroppen mindes din berörning och krampade i abstinens, det gjorde ont, så ont utan dig. Mitt hjärta kämpade för att slå själv men det var svårt. Mitt blod räckte inte riktigt till för att hålla allt inom mig vid liv. Minnena tog så mycket energi.
Jag steg upp i alla fall, fast min kropp hade protesterat så fort den vaknade till. Jag var för trött för att tänka klart. Du hade sugit på min kropp som en igel och bara tagit kraft och känslor. Apatin lämnades kvar som en sten i mitt hjärta.
Golvet var kallt och mina fötter var blå. Mjukisbyxorna var för stora, tröjan var för liten och visade en springa av magen. Den var vit och platt, höftbenen stack ut och revbenen var tydliga.
Brösten var fortfarande kvar, bakom allt tyg var de skyddade. De var hemliga.
Jag var hemlig. Det enda man fick se av mig idag var magen, fötterna och hakan. Ögonen doldes bakom luggen och armar och händer doldes bakom långa ärmar.
”Frukost älskling?”
Rösten passade inte in i min värld riktigt, mamma lyckades alltid låta glad och frisk.
Min röst försökte svara men den lät som gegga. Munnen ansträngde sig för att hålla sig öppen och orden som kom ut var egentligen inte mina.
Mamma fick genast oro i blicken. Hon hade lärt sig att känna igen dessa dagar då jag inte var mig själv. Jag satte mig i ett hörn och vaggade fram och tillbaka. Hon gick fram och kramade mig.
”Är det jobbigt idag? Men du måste äta något, jag vet att det är svårt när du känner såhär men jag vill inte att du ska svälta ihjäl bara för att du bär på sorg. Den tar redan så mycket energi av dig, älskling”
Orden hade en lugnande effekt, och snart kunde jag dricka min näringsdryck. Den smakade vanilj, men smaken var inte viktigt. Mitt liv var viktigt.
När du försvann dog min värld med dig. Jag var inne i min själ i flera månader, vägrade komma ut och gjorde ingenting. Umgicks bara med minnena av dig tills de blev smutsiga och började göra mig illa.
Jag åt inte, drack inte, grät inte och sa ingenting.
Andades knappt.
När jag blev tvångsinlagt vände det, jag lärde mig att acceptera och kunde snabbt trappa av den antidepressiva medicinen.
Jag blev nästan normal igen, läkt.
Men full med ärr. Båda inombords och på armarna.
Jag minns inte ens hur jag hade fått dem, men mamma mindes. Hon fick plåstra, bandagera, skjutsa mig till akuten och bära mig då jag inte orkade gå själv. Hon fick lyfta mig ur snaran flera gånger, gömma alla piller, hälla ut all alkohol, låsa mitt fönster när jag gång på gång klättrade ut mitt i natten och lade mig naken i snön.
Hon räddade mig från mörkret.
Tiden gick men långsamt. Mitt fönster förblev öppet för jag ville höra änglarna sjunga för mig.
Mamma lät det vara öppet och hon frågade inte. Istället lade hon en extra filt på min säng.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 15 nov 08 - 15:45- Betyg:  | | den är skit bra. | | jeba1215 - 6 nov 08 - 20:49- Betyg: | | oj shit den blir bara bättre och bättre | | honheterjenny - 31 okt 08 - 22:10 | oj, fyfan.
den var sjukt bra.
mejla mig |
|
|
|
