Vi är förlorade, del2 |
(halloween tävlingen)
Vi sitter mittemot varandra nu,
rummet som vi sitter i innehåller allt det där
som vanligtvis brukar finnas i sovrum.
Men skillnaden är att detta är Benjamins sovrum,
och värmen här finns ingen annanstans.
De svarta väggarna bemästras av de olika lamporna
som lyser i kapp på alla lediga utrymmen.
"Känner du dig bevakad just nu?"
Han tar min hand och tittar med sina djuptgröna ögon rakt in i mina bruna,
och hans svarta lugg gör att ena ögat suddas ut lite.
Han har inte fixat till sig idag,
och hans vanligtvis stora frisyr ligger nu platt mot hans huvud.
"..det är någon som tittar på mig och följer allt jag gör,
och jag vågar inte blunda mer"
Samtidigt som jag viskar ut orden nickar jag
och han lägger sina händer under min haka
"Vad det än är, så kommer den aldrig få sno dig"
Jag hör orden så väl, men jag ser i hans blick
att rädslan hela tiden sprider sig och han vet att jag är förlorad.
Men ingen av oss vet, vad jag är förlorad till.
Andetagen tar slut inne i mig, men utan på är allt som det ska.
Det ytliga lever medans jag sakta kvävs.
Jag somnar i hans trygga famn, men mardrömmen fortsätter att bryta sig in.
Jag har inte kraften att slå tillbaka och ännu en gång är jag förlorad.
Dränk mig med tårar, snälla.
När jag vaknar är jag ensam, och värmen ifrån rummet är spårlöst borta.
Benjamins trygga famn är inte längre här, och mina andetag hackar upp sig och
tårarna klumpar ihop sig i mina ögon och gör allt det synliga så suddigt.
Jag skakar och intryckt i väggens hörn ber jag en stilla bön,
om att löftet om förevigt inte ska brytas idag.
Stämningen från halloween omsluter mig och jag hör Benjamins stora klocka ringa,
hon slår tolv. Då tappar jag långsamt mina andetag och orkar inte kippa efter mer.
Jag blundar.
Gamla minnen blandas med mardrömmen som bankar i min hjärna,
och alla mina älskade händelser förvandlas till panikslagna tjut,
medans mina hemskaste minnen snurrar framför mina ögon om och om igen.
Jag ser Benjamin som sträcker sig efter något som inte finns,
och jag ser diamanterna längs hans kinder.
Hans sjuttonårsdag spelas upp, när jag fick veta att pappa hade dött.
När mamma hjälptlös faller.
Det blir en kör av skrik och en sjö av tårar.
När allt plötsligt blir svart.
Andetagen når mina lungor återigen och minnena försvinner
när jag snabbt öppnar mina blodsprängda ögon.
Jag ser någon på andra sidan rummet, intryckt i ett hörn.
Jag ser när den reser sig upp.
Illamåendet sprider sig i min kropp
när jag inser att min mardröm har blivit verklighet,
och jag vet att vad jag än gör så finns det ingen utväg.
Han går rakt emot mig,
mina tårar bränner på kinderna,
och rädslan slår sakta sönder mitt inre
jag vill inte.
Han sträcker fram sina armar,
och når min panikslagda kropp.
Han tar min hand och som en fånge
följer jag hans steg, jag håller mina ögon stängda.
snälla, rädda mig. någon
Efter något, som känns som en evighet,
stannar han plötsligt och mina ögon tvingas
upp av en oemotståndlig kraft.
Jag känner inte igen mig där jag står,
framför mig kan jag se en mycket mörk sjö,
men dess konturer bryts av när dimman når
mig och jag ser nu bara den biten av sjön
som är närmast mig.
Varelsen står nu precis bakom mig,
jag känner hur den lägger sina armar runt
min sarjade kropp och jag skakar
av kylan som den ger ifrån sig.
De enda andetagen jag hör, är mina egna.
Det är så tyst,
snälla andas lite hårdare och lite mer trovärdigt.
För jag hör dig ju inte alls, har du tappat dina andetag?
vinden susar så obehagligt genom springorna mellan mina fingrar,
och löven dansar runt mina fötter.
Jag tittar ner på sjön och plötsligt får jag syn på något som
på något sätt är instängt under vattenytan.
Med all kraft jag har slungar jag mig framåt men varelsen
är så mycket starkare och jag kommer inte närmare.
Med all kraft slungar jag mig framåt efter min Benjamin.
Jag ser hans skugga som ständigt gör nya försök
att slå sönder det okrossbara över hans huvud.
Han är så nära min stela kropp,
som har gett upp i vetskapen om att varelsen inte tänker släppa mig.
och jag ser hur han sträcker sig efter mina frusna fingrar i ett sista hopp om överlevnad.
Men som den fånge jag är, kan jag inte rädda honom.
och det finns inga tårar kvar för mig att gråta när jag ser hur hans kropp sakta sjunker,
men jag viskar ut sanningen om hur mycket jag älskar allt han gör och säger,
om hur mycket "jag älskar dig".
Sedan drar jag efter andan och vänder mig mot varelsen,
dess svarta ögon får mig att minnas alla drömmar
och jag förstår att det är den som har förföljt mig alla dessa dagar.
Men hur mycket jag än hatar varelsen framför mig
kan jag inte sluta tänka på hur vacker jag tycker att han är.
En vind blåser förbi och försätter mig i en dvala
men jag är mycket väl medveten om vad som händer,
och jag känner hans läppar när de vidrör mina
och allt känns för en liten stund bra.
Sedan böjer han mitt huvud bakåt
och lutar sig framåt så att hans läppar snuddar vid min hals,
de vassa tänderna som jag hade skymtat nyss hugger in i min hud.
Att bli tappad på blod känns både förföriskt och sövande,
som en smekning och en mild röst, en viskning i ens inre: Lugn.
Jag försöker kämpa emot men när jag efter ett tag inser
att det gör för ont och att jag vill sammarbeta,
så slappnar jag av och dvalan tar tag i mig och jag faller i hans famn.
Jag vaknar upp av olika kramper som tar tag i min kropp
och jag slungas runt på marken medans jag skriker ut smärta.
Jag känner smaken av den varma vätskan som runnit över mina läppar,
den smakar båda beskt och sött.
Vätskan har torkat och ligger klistrat på mina kinder,
jag ser varelsen och blodet som sipprar ur hans handled.
Jag vägrar inse sanningen, sanningen om att jag inte längre är mänsklig.
Jag hör att mitt hjärta stannar.
Jag känner att mina andetag upphör.
Mörkret fyller mitt sinne.
Vi är båda förlorade.
Men Benjamin,
jag fryser inte längre.
|
| Kommentarer | | barajossan - 23 nov 08 - 18:08 | | du, den va skitbra . | | Harrypotterlover - 3 nov 08 - 20:06 | Nu blev den bättre :)
Men det var för lite beskrivningar av typ omgivningen.
Man kom inte in i hela utan allt blixtrade förbi bara.
Jag förstod slutet, att hon dog... Och at hon hade känt sig
förföljd, men resten låg som ett töcken i huvudet.
//Sara |
|
|
|
