Vi är förlorade, del 1. |
( jag fick ihop en novell iallafall.
Den blev nog inte speciellt bra bara.
Men det är bättre än inget!
Happy Halloween
(halloweentävlingen))
Du går rakt emot mig,
jag känner hur tårarna bränner på mina kinder
och rädslan sprider sig i min kropp.
jag vill inte.
du söker, och du finner.
som en fånge följer jag dig in i nattens mörker.
snälla, rädda mig.
Det är så tyst,
snälla andas lite hårdare och lite mer trovärdigt.
vinden susar så obehagligt genom springorna mellan mina fingrar,
och löven dansar runt mina fötter.
Jag ser din skugga, så nära min stela kropp, och jag ser hur du
sträcker dig efter mina frusna fingrar i ett sista hopp om överlevnad.
Men som den fånge jag är, kan jag inte rädda dig.
Vi är båda förlorade.
*riiiiiiiiing*
Kallsvettig och med tårar längst mina kinder, vaknar jag till melodin
av min väckarklocka och andfått gråter jag ut min mardröm.
Jag darrar av känslan av att någon bevakar mig, och vad jag än gör
så ser den rakt igenom mig, och den sliter sönder min brustna
själ om och om igen.
Jag blir aldrig fri,
blicken kommer aldrig släppa taget om mig.
Jag snurrar runt i sängen för att kunna få ner mina fötter på det kalla trägolvet,
och kylan sprider sig i min kropp som en flamma och jag rycker till av den isande känslan.
Jag tittar mig runtomkring efter min morgonrock och beger mig sedan mot dörren,
doften av förödelse bryts när jag öppnar dörren och
doften av mat lägger sig som en filt över min kalla kropp.
Tassande smyger jag mig ner för trappan för att märkas så lite som möjligt,
men mammas öron har aldrig missat något och det är inget undantag idag.
"hej hjärtat, eftersom du vaknade så sent så började jag med lunchen,
det är okej va?" Hon går fram mot dörrkarmen och vänder sig åt mitt håll,
ett kärleksfullt leende lyser upp den mörka dimman runtomkring henne
och jag nickar till svar. Då vänder hon på klacken och fortsätter med sin mat.
Det är inte så att jag är en väldigt dyster person, nej inte alls.
Jag brukar mest gå runt och le. Men mardrömmarna har fått mig att tappa allt,
och jag har inte orket kvar till att le. Inte heller till att låtsas.
Det sticker till i min hy så ofta, som om någon sitter tätt intill mig
och försöker hålla mig vaken och mina fingrar färgas vita när jag hör
tomheten eka i mina öron.
Jag vet att något är fel, varför ska jag då behöva låtsas?
Jag slår mig till rätta vid köksbordet och tittar tomt framför mig,
vasen med de döende blommorna är skrämmande och stillsamt lyfter jag vasen
och går mot vasken. Mamma tittar lite snett på mig
"Inte behöver du slänga blommorna redan, de kan stå där en stund till"
Hon sträcker sig efter den men jag backar undan, mina händer skakar
så hårt nu att jag känner hur vasen glider och vattnet i den skvalpar.
När den nuddar golvet dansar glasbitarna en kort dans och faller som ett mönster
runt om mattan som ändrar färg till mörker när vattnet sjunker in i den.
Blommorna lägger sig utspridda runt våra fötter.
Jag hör hur mamma drar efter andan i samma sekund, och jag dyker ner för att
rädda det som redan är förstört.
I tystnad fortsätter vi med det vi gör, och jag tittar ibland upp mot henne för
att se hur hon hanterar situationen. Det enda jag ser är svettdropparna på hennes
panna och hur hon spänner hela sin kropp för att dölja hennes känslor.
Hennes lockiga bruna hår följer hennes rörelser då hon hackar grönsakerna,
och hennes händer darrar när hon sträcker sig efter saltet.
Det tar inte lång tid förräns jag har städat upp det mesta och jag kan se hur mamma
ler bakom det stela ansiktet.
Förlåt mamma, för situationen jag har försatt oss i.
Men jag lovar dig, det kommer ta slut snart.
Så snart mardrömmarna försvinner.
Jag tittar på min tallrik medans jag tvingar i mig det som ligger på,
och tystnaden ekar i rummet när mamma tillslut skakigt får fram
"Hur tycker du att det smakar?" Hon tittar ner på tallriken som om
hon är rädd för att möta min blick.
"Det smakar underbart, som vanligt.."
jag ler när jag säger orden och jag ser att mamma också ler,
plötsligt slår tanken mig om att jag måste gå till Benjamin.
"Kan jag gå till Benjamin nu efter maten? Jag måste prata med honom om en sak"
Hon tittar upp på mig och nickar, hon behöver inte säga något för jag vet
att det är för jobbigt och hur andetagen slåss med rösten.
En halvtimme senare står jag vid ytterdörren,
jag trär på mig mina vans och min långa gröna jacka.
Jag behöver inget mer, för jag vet att hur mycket jag än har på mig
så kommer kylan nå mig iallafall.
Det gnisslar till i dörren när jag lämnar huset och vandrar i riktning
mot Benjamins gata, en vind och jag kliver in i min drömvärld.
Där är jag trygg.
Jag kan se Benjamin komma gående emot mig några hus ifrån hans eget och han
kramar mig så hårt att jag vaknar igen.
Mina tårar gör hans axel våt, och han kysser
mig ömt på pannan som pryds med min mörkbruna lugg.
Hans rock och halsduk värmer min kalla kropp och hans vans omsluter mina.
"Hur är det Alexandra?" hans varma ord blandas med kylan runtomkring oss,
och jag skakar på huvudet.
Han känner på sättet jag skakar att rädslan redan tagit över mig.
"Det är ingen som förföljer dig, okej. Allt är som det ska"
Jag trycker mig lite närmare hans trygghet och värme och nickar.
Men orden han säger går rakt igenom mig för jag vet att han har så fel.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | barajossan - 23 nov 08 - 18:11 | | :)<3 | Harrypotterlover - 3 nov 08 - 20:00- Betyg:  | Den var jätte bra, men man fick ingen rikig
ryslig känsla som man bör få :)
Men den är värd en 4:a ^^
//Sara |
|
|
|
