Livet ingen kan bestämma |
Jag ville inte mer, jag ville inte höra skriken. Jag ville inte känna känslan av att inte kunna göra något alls. Jag tog mitt beslut, det var inget jag ångrar.
Mitt beslut fick många att bli arga, de hotade mig, de ville i princip döda mig, det var inte lätt, inte att gå och köpa godis, inte att gå till skolan. Enda stället jag var trygg på var hemma och hos min farmor.
Där tog jag skydd, när jag inte orkade mer. Mamma klandrade mig varje gång hon såg mig, men eftersom jag var på mitt rum, kom mamma aldrig dit. Jag vet inte om det var för att hon inte ville höra mina halvkvävda skrik, eller om hon inte ville höra mina tårar, eller om hon bara hatade mig, som hon sa att hon gjorde. jag visste inte, och tyckte inte att jag behövde veta, inte förrän nu. Inte förrän nu, tio år senare.
"mamma" Ingen svarade "Mamma!" fortfarande inget svar. "Mamma! Jag vet att du är där, jag såg dig, öppna!" Inga steg, ingen som kom, men hon visste att hon hörde mig. "Mamma, varför?!" Min röst lät konstig, nästan grötig, än skulle inte gråten komma, det hade jag lovat mig själv, inte att jag skulle börja gråta för min egen mamma.
Jag stod vid dörren i en halvtimme, sen gick jag, jag gick och gick, gick de där milen jag gått för att få träffa henne.
Jag vände mig inte om, det gjorde för ont, jag bara såg hur det lös inne i rummen, och här gick jag, i kylan och med snön som yrde runt mig.
Varför gjorde hon så här? Jag var arg, obeskrivligt arg, ingen kunde nånsin förstå min vrede. Min mor, som trots allt sagt en gång för länge sen, att hon älskade mig, ja det sa hon, men det visade sig nu va? inte ens öppna för mig. Jag tänkte aldrig, aldrig återvända till detta hus, så länge de inte bjöd in mig.
När jag kom hem till min lilla etta möttes jag av tystnad, och ensamhet. Inte ens min hund var hemma, hon var hos vetrinären, de skulle skjutsa hem henne till mig imorrn.
Varför försvann alla?
Mitt liv bestod bara av ensamhet och tystnad. Jag kunde ju knappast prata med mig själv, eller hur?
Jag begav mig ut för att gå i parken, kanske kunde jag hitta nån ensam själ där, nån som var lika ensam som mig. Jag trodde inte det, men gick ändå. När jag kom halvvägs, då ringde min mobil. jag svarade.
"Ja, Mia."
"det är från vetrinären" Hon lät inte alls glad.
"Jaha, har det hänt något?" Jag blev plötsligt orolig.
"Ja, din hund har nyss avlidit" Vad skulle jag göra, jag började bara gråta, hon sa att jag fick komma om jag ville, jag hoppade på första bussen och åkte dit. Min älskade Tanja, vad hade hänt med henne? De måste ljuga, hon kunde inte vara död!
Min hund var död, jag såg henne, jag gav henne en sista kram och mina tårar rann ut på hennes päls. Skulle jag klara mig?
Det var då jag träffade honom, Max, han vände mitt liv upp och ner.
Epilog
Det hade gått 2 år, Tanja kollade på mig från ett porträtt, bredvid mig satt Max och våran hund Lisa satt framför våra fötter, vi log mot varandra och sen somnade vi tillsammans i soffan. Min mamma, hon ringde mig en dag, hon undrade om jag ville komma över, men jag tackade nej. Det gick inte träffa henne, jag kunde inte, jag skulle inte klara av det, Jag klarade mig bättre med Max, jag var lycklig, mitt liv bestod av kärlek.
Mitt beslut var att berätta om vad alla hade gjort, jag bestämde mig för att berätta det som var rätt, sanningen, och det fick jag kasta ett högt pris för, men det var det värt...
|
|
|
|
